Korstågen blev idealisk form för botgöring
De heliga krig som förs i islams namn kan som bekant rättfärdigas genom hänvisning till jihad. Men hur legitimerades de kristna korstågen? De har ju inget stöd i Nya testamentet.
Frågan kräver egentligen ett mycket långt svar, längre än denna blogg har utrymme för. Bakom korstågen låg en månghundraårig idéutveckling, avläsbar redan under 400-, 500- och 600-talen, genom vilken våldet stegvis accepterades inom kyrkan som medel för försvar mot hedningar och som verktyg för att sprida mission. Men därifrån till att predika heligt krig var steget långt. Slutpunkten i utvecklingen nåddes först på 1090-talet.
Många av 1900-talets forskare har trott sig kunna spåra två stora traditionskomplex bakom den färdiga korstågsidén – dels utvecklingen i riktning mot tron på ”rättfärdiga krig” (lat. bellum iustum och bellum Deo auctore), tankar som går tillbaka till Augustinus och Gregorius den store, dels utvecklingen av pilgrimsfärden till ett centralt element i folkfromheten. På 1090-talet kom dessa traditioner att sammanfalla. När det gäller frågan om vad som var viktigast, krigsideologin eller pilgrimsfärden, skiljer sig dock forskarnas åsikter åt. I en av de klassiska analyserna av korstågens idéhistoria, Carl Erdmanns Die Entstehung des Kreuzzugsgedankens (1935), betonas kyrkans gradvisa inlemmande av germansk krigaretik i sin lära, medan pilgrimstraditionens betydelse tonas ned. Korstågen var en följd av att kyrkan tvingades tillerkänna de kristna krigarna, militia Christi, en beskyddarroll. På 1090-talet blev denna Kristi milis ett vapen i påvens händer i kampen mot fienden.