De bortglömda pensionärerna

Stockholm, Kungsholmen. Elisabet Servaeus, 69, pressar sin rullator till max när hon springer mot rött över S:t Eriksgatan på Kungsholmen.

– Den går på hjul, vet du, då gäller det att hänga med, säger hon och skrattar högt.

Hon gör ofta det.

Sekunderna senare stoppar hon ner handen i en soptunna, hittar en burk, håller upp den i det skarpa solljuset och konstaterar att den inte ger någon pant.

– Fattigdomen gör en vemodig. Men jag får inte låta mig tyngas ner av det. Det är som det är. Samtidigt är det motion. Det är inte helt fel. Jag försöker se det positiva i det, säger hon.

Hennes totala inkomster varje månad, berättar Elisabet, är 11 617 kronor, inklusive bostadsbidrag.

Efter hyra, hemtjänstkostnader och andra utgifter är betalda ligger hon minus 2703 kronor.

För att ha råd med mat samlar hon burkar.

Det är hon långtifrån ensam om.

Av de tjugotal äldre människor jag sett samla tomburkar på Stockholms gator den senaste månaden är Elisabet och hennes bästis Yvonne Domeij, 72, som lever på 3032 kronor när hennes hyra är betald, de enda som kan tänka sig att ställa upp och berätta om sitt liv.

Andra skakar på huvudet, skyndar skamset i väg.

Yvonne och Elisabet har jobbat hela sina liv.

Yvonne har suttit bakom kassan, på Ikea, på Konsum, på Systembolaget. Arbetat som telefonist.

Elisabet har jobbat som vårdbiträde inom äldreomsorgen.

– Jag tycker inte att man ska skämmas. De som ska skämmas är politikerna och arbetsgivarna som inte ger kvinnor lika lön för lika arbete. Det är de som ska skämmas. Inte vi, säger Elisabet.

Det finns drygt 231 000 fattigpensionärer

I Sverige räknas man som fattigpensionär om man har en disponibel inkomst på mindre än 11 830 kronor i månaden.

Mellan åren 2000 och 2006 pendlade siffran mellan 120 000 och 175 000 personer. 2007 skedde en stor ökning till 225 000. Bakgrunden var den dåvarande regeringens jobbskatteavdrag.

Då de som förvärvsarbetade blev rikare, blev andelen fattiga pensionärer större, enligt Pensionsmyndigheten.

I år är antalet fattigpensionärer drygt 231 000 personer.

Antalet män är omkring 78 000.

Majoriteten, ungefär 153 500, är kvinnor.

Den här texten är en berättelse om några av dem.

Elisabet har varit utomlands en gång

Enskededalen. Det är en ny varm dag i Stockholm.

Vid Sandsborgs tunnelbanestation lutar sig Elisabet Servaeus mot rullatorn, röker en cigarett och berättar om den enda gång i livet hon varit utomlands.

– Pompeji. Jag åkte dit med min son när jag fyllde 60. En fantastisk stad. Jag hade läst om de där utgrävningarna och tyckte att det var jätteintressant. Alla borde åka dit, säger hon.

Hon tyckte om flygresan. Alperna var vackra.

Skulle hon ha haft lite mer pengar hade hon gärna rest i väg på det där sättet en sista gång.

Dessutom skulle hon gärna gå till tandläkaren. Men det skulle kosta henne 19 000 kronor.

– Jag kommer aldrig ha råd att fixa det där. Jag ligger redan på minus. Jag får söka socialbidrag för det, sen får vi se om jag får tillåtelse.

Vi promenerar förbi den Ica-butik där Elisabet brukar panta sina burkar.

Eliabet och Yvonne har känt varandra sedan 1949. Yvonne har inte varit hos tandläkaren sedan 90-talet.

Var det 1996, 1997?

Hon minns inte.

Ofta säger hon, “vad sa du?”.

– Jag är nästan helt döv på ena örat. Men jag har inte råd att skaffa en hörapparat. De kostar 850 spänn. Jag köpte en för sju år sedan. De har en livslängd på fyra år, och jag har inte haft råd att ersätta den, säger Yvonne.

När Elisabet pantar en glasflaska som har en pant på 60 öre skriver hon ut kvittot för sig.

På det sättet får hon en krona, får 40 öre “gratis”.

Den här veckan har Yvonne kommit över ett stort parti ägg. Ett paket om sex ägg kostade fem kronor.

– Ofta är det svårt att somna, för jag undrar hur det ska gå hela tiden, säger Yvonne.

Hon fyller år i dag, men än så länge har ingen gratulerat henne.

– Men säg inte det till Elisabet, hon har glömt det, viskar Yvonne.

11 000 äter hos Stadsmissionen

Stadsmissionens äldrecenter, Fleminggatan. Jag minns få ansikten från min barndom – men så utlöser ett av dem ett plötsligt fallskärmshopp tillbaka i tiden.

Ansiktet är fårat, rynkorna djupare och fler, märkt av den tid som passerat sedan sist jag såg henne.

Frisyren är densamma, ögonen också.

Min förskolelärarinna, vi kan kalla henne Margareta, sitter böjd över en tallrik mat på Stadsmissionens äldrecenter.

Jag slår mig ner, småpratar lite.

Margareta känner sig ensam.

Saknar sitt jobb.

Hon lever ensam.

Du fick aldrig några barn?

– Nej, jag hade ju er, säger hon med ett snett leende.

På Stadsmissionens äldrecenter kostar lunchen 20 kronor. För många av de äldre som äter här är lunchen den enda måltiden på hela dagen.

Antalet lunchgäster på Stadsmissionen har ökat.

Från 3000 till 11 000 personer årligen de senaste tre åren.

Några av de äldre tycker att det är lite skamligt att behöva äta här, och vill inte ställa upp på bild eller att jag skriver deras namn.

Andra är här för att träffa människor.

Vilka är de?

Pessimisten: "Det finns ingen kvinna som vill ha mig"

Den här varma julidagen sitter Pessimisten här över en tallrik makaroner med köttfärssås, även om han själv protesterar och kallar sig realist. Han är diversearbetare från Finland. Livet gav honom en dotter, 200 anställningar och en pension som han inte kan äta sig mätt på.

Han lever ensam, med en fanatikers övertygelse om att han alltid kommer att vara ensam.

Han hatar det.

– Det finns ingen kvinna som vill ha mig. De enda kvinnor som blir kära i mig är missbrukare och psykiskt sjuka, säger han.

I ett rum därifrån sitter en vacker kvinna med vitt hår och utbrister på klingande finlandssvenska att hon vägrar kalla sin pension för just “pension”.

– Jag kallar det apanage. Det låter finare och så känner jag mig kunglig, säger hon och skrattar.

I sekunden senare berättar hon om hur ryssarna fördrev hennes familj från familjegården i Finland. Om hur hennes äldre bror och syster stupade i striderna. När hon fyllde 80 återvände hon till sin hembygd. Numera rysk. Hennes hus var jämnat med marken.

Tillsammans med en väninna sitter karismatiska Lena. Hon vill inte berätta vad hon egentligen heter. Hon hade kunnat underhålla en luttrad amerikansk talkshowvärd i timmar.

Under en månad vandrade hon runt i livet med ett sprucket blodkärl i huvudet. Två läkare skickade hem henne, efter att suckande ha avfärdat hennes oro.

Till sist förbarmade de sig över henne på S:t Görans sjukhus.

Hon var tvungen att ligga kvar över natten – trots att hon till en början protesterade.

– Du får dela sovsal med fyra män i din ålder, sa sjuksköterskan.

– Nu har du släppt fan lös. Varför sa du inte det från början? Klart jag stannar. Det var åratal sedan jag hade en karl i sovrummet, svarade “Lena”.

Medellivslängden ökar

1994 reformerades det svenska pensionssystemet och kopplades till den förväntade livslängden. Ju längre vi lever, desto mindre blir utbetalningarna.

Och medellivslängden ökar. 2015 var medellivslängden 84 år för kvinnor, drygt 80 år för män. 2060 beräknas den vara 89 år för kvinnor och nästan 87 år för män.

Ole Settergren är analyschef på Pensionsmyndigheten.

– En av de stora idéerna med pensionsreformen som genomfördes 1994 var, uppriktigt sagt, att tvinga människor att arbeta längre. Ett sätt att tvinga människor att arbeta längre är att de ska ha så låg pension vid 65 att de inte kan leva på den, säger Ole Settergren, analyschef på Pensionsmyndigheten.

Ett brett politiskt beslut?

– Ja. Syftet är att vi inte ska klara oss på våra pensioner när vi är 65 om vi lever tio år längre än vi gjorde 1995. Vilken är situationen 2060? Det är blocköverskridande politik, och i grunden naturligt och sunt. Det är obehagligt att säga att vi ska ha så låga pensioner att det inte går att leva på. Men det är den sanna bilden.

Vi sjunger för Yvonne

Enskededalens servicehem, hemma hos Elisabet. Under handfatet i köket har Elisabet två påsar fulla med tomburkar.

Lägenheten har två rum, en balkong.

I hallen hänger en Hammarby-halsduk.

Bokhyllan fullbelamrad med svartvita fotografier.

Många av människorna på bilderna är borta nu.

När vi lämnar lägenheten, vandrar genom en lång korridor, vänder sig Elisabet till Yvonne.

– Fyller inte du år snart?

– Det är i dag, svarar Yvonne.

– I dag? Då måste vi sjunga.

Vi stämmer upp i sång för Yvonne.

Har 3 000 i månaden efter fasta kostnader

Stadsmissionens äldrecenter. Stockholms gator ligger öde.

Termometern visar 28 plusgrader.

Vissa av människorna som sitter i Stadsmissionens matsal betraktar sin omgivning glasartade, tomma blickar. De för mekaniskt gaffeln mot munnen, det ser ut som att deras tankar befinner sig någon helt annanstans.

En man har somnat sittande.

Huvudet vilar mot bröstet.

Andra sitter i grupper och pratar, skrattar och gestikulerar.

Harriet fyller 90 i augusti. Bär en elegant vit blus och gul kjol. Håret är varsamt kammat. Hon doftar parfym och berättar för var och en inom en och en halv meters radie om hur mycket konståkning hon åkt i sina dagar.

– Jag saknar att kunna röra på mig. Jag saknar det så oerhört mycket. Dagarna är så långsamma.

Tea Dahlqvist, som är född i Polen, ägnade sitt arbetsliv åt att jobba i tjusiga butiker och sin ungdom åt att överleva tre års koncentrationsläger i Auschwitz och Ravensbrück.

– Jag kan aldrig glömma min mammas ord. ”Om ni måste ta mig, låt mitt barn leva”. Sen brände de henne. Tog henne i från mig. Jag fick aldrig se henne igen. Men de orden kommer jag alltid komma ihåg.

När Tea kom till Sverige vägde hon 36 kilo.

Förr kunde hon hålla minnena i schack. Det fanns så mycket annat att tänka på, att sysselsätta sig med.

Men vännerna, och hennes man, har gått bort.

Tea är ensam kvar. Lederna är mindre rörliga, benen tröttare.

Det är svårare att fly sina demoner då.

Kvällarna, och nätterna, är långa och ensamma.

– Jag sover sämre, tänker på det jag gått igenom. Förr hade jag jobb, nu är alla vänner döda eller dementa. Jag har inga vänner kvar.

När Tea betalat hyra, el och andra fasta omkostnader har hon 3 000 kronor kvar i månaden att leva på.

Det är knapert, men det går.

"Vi vill göra mer än att bara servera mat"

Rickard Loblom har varit verksamhetschef för Stadsmissionens äldrecenter i ett och ett halvt år.

– Många pensionärer säger ”förra veckan hade jag bara formfranska och marmelad hemma” eller ”jag har inget att äta”. Vissa har inte ens mat för dagen, det är allvarligt, säger han.

Rickard Loblom uppmanar politikerna att se över pensionssystemet.

– Det är ett systemfel när pensionerna är så låga att man inte klarar av mer än att betala hyra och sen har svårt att livnära sig.

I nuläget räcker Stadsmissionens ekonomiska resurser, och lokaler, till för att driva verksamheten.

Men situationen blir allt mer prekär.

Fortsätter antalet besökare stiga kommer antalet besökare, 2016, ha varit mer än 13 000 människor.

– Fortsätter den här ökningen kommer varken lokalerna eller resurserna att räcka till. När vi har 100 personer om dagen börjar läget bli ansträngt. Då har vi svårt att laga så pass mycket mat som behövs, och att serva dem som kommer. Vi vill göra mer än att bara servera mat.

Yvonnes dikt till sin son

Enskededalen. Då sonen Torbjörn dog blev Yvonne Domeij besatt av att kolla vädret.

Inte för sin egen skull, utan för Torbjörns.

– Vad det nu gör för skillnad när man ligger i en grav. Men jag vill veta hur han har det, om han fryser, om det regnar. Jag vet att det låter konstigt, men jag kan inte hjälpa det.

Det är 19 år sedan han gick bort. Vad som hände vill hon inte berätta.

Yvonne skrev dikt till Torbjörn, medan han ännu levde.

”På stranden går jag runt och samlar stenar och snäckor som jag tänker ge till dig. 

Du får gärna skratta om du önskar, men det är allt jag kan ge till dig.

I fattigdomen finns ingen skönhet, kärlek ska vi inte tänka på.

Du får gärna skratta om du önskar, men jag älskar dig ändå.”

"Har man inget i magen slipper man gå på toaletten"

Stadsmissionens äldrecenter. Till Stadsmissionens äldrecenter skickar livsmedelsbutiker sina utgående matvaror.

Nu ligger de uppradade i mörka plastlådor på borden vid en soffgrupp.

Salami.

Mjölk.

Ärtsoppa på påse.

Darrande händer sträcks ner i lådorna. Alla är noga med att bara ta en av varje. Fler ska ha mat. Solidariteten är stor.

Glada tillrop, tandlösa leenden.

Alltihop tar slut på några minuter.

Fem-sex minuter senare hörs besviket mummel.

”Jaha, det tog slut?”.

”Vad synd, det hade varit fint med pålägg till kvällsmackan”.

”Jag får komma hit tidigare nästa gång”.

Vissa av pensionärerna är hemlösa, sover under broar, på parkbänkar.

De vill inte uppge sina namn. En av dem är 78 år gammal.

Han är välklädd. Den rödvit-randiga skjortan är prydligt instoppad i ett par svarta Levi's-jeans. Ansiktet brunbränt. Klarblåa, lysande, ögon tronar över ett yvigt, tjockt skägg som får honom att se ut som Karl Marx.

Av matvarorna tar han ingenting.

– Det är så svårt att hitta en toalett. Då är det bättre att inte äta någonting. Har man inget i magen slipper man gå på toaletten. Men så räknar jag inte med att leva mer än i några år till, heller.

Får ihop hundra kronor på tre dagar

Enskededalen. Elisabet pantar sina burkar, sen går hon in i butiken med kvittot.

När hon kommer ut därifrån är hon 33 kronor rikare. Det tar henne ungefär tre dagar att få ihop hundra kronor.

– Ibland hittar jag en burk på en timme, ibland ingen alls. Ibland fem-sex stycken på en timme.

Konkurrensen ökar hela tiden.

– Det är många pensionärer som samlar tomburkar nu.

Pensionen blev inte som hon tänkt sig

I en tunnelbanevagn, söder om Stockholm. Vi åker tunnelbana, mot Södermalm, där Yvonne bor. Hon har nyligen köpt ett SL-kort. För att ta sig till lunchen på Stadsmissionen var hon tidigare tvungen att gå i 45 minuter.

Det orkar hon inte längre.

Jag frågar henne om hon tycker pensionen blev som hon hade tänkt sig.

Det blev den inte.

Om sitt enda liv säger hon:

– Det känns som att jag inte fick leva ut min fulla potential i livet.