Därför är det så svårt att se IS dragningskraft
I veckan blossade en något enkelriktad debatt om befarad curling av hemvändande IS-krigare upp igen, denna gång förankrad i en nyhet som inte var riktigt sann men blev “sann” med lite stimulans från ryska propagandakanalen Russia Today. Om en handlingsplan i Lund med gratis körkort och gräddfiler till bostadsmarknaden. Handlingsplanen finns men den innehåller ingenting av det där.
Däremot finns det de som vill prata om rehabilitering av hemvändande jihadister men det är svårt för tonläget skruvas undantagslöst upp väldigt snabbt och innehåller inte sällan förslag om upphävda medborgarskap, bortkastade nycklar och dödsstraff.
Begreppet rehabilitering är alltid kriminalpolitiskt laddat och när det kommer till IS, vår tids förkroppsligande av ondskan, direkt explosivt. Vi hatar IS och vi är rädda för IS. På goda grunder. Men frågan är hur vreden och rädslan påverkar vår intellektuella styrfart och vilja att förstå.
Om det nu finns någon poäng med att förstå? Men om vi för en stund unnar oss ingångsvärdet att insikt är ett viktigt verktyg när problem ska hanteras och fortsätter…
Vi har verkligen svårt att förstå IS dragningskraft. Vi begriper inte hur unga människor kan lämna Europa för att ansluta till en islamistisk terrorsekt. Eller hur någon över huvud taget kan lämna någonting som inte är IS för IS. Detta ohyggliga.
Förvirringen handlar mycket om perspektiv.
Eftersom vi nästan bara ser det ohyggliga luras vi lätt att tro att det är det ohyggliga som lockar. Som en extrem version av våra problem med att se Trumps dragningskraft under legeringen av rasism och kvinnohat.
Det är i själva verket väldigt få människor som kan värvas med löften om brutalitet. Våld och död är helt enkelt svagt rekryteringsmaterial för den som vill bygga en rörelse av IS omfattning.
Vill man förstå IS dragningskraft måste man acceptera att de människor som fångas av den är just människor. Som blir trollbundna av effektiv propaganda. Så där som människor blivit gång på gång genom artens historia. Och innan du väser “relativisering” vill jag påminna om att det är skillnad på att förstå och att tolerera.
2015 gjorde Quilliam Foundation en omfattande 30-dagarsstudie av material som publicerades av IS mediahus i en rad länder, från Afrikas västkust till Afghanistan. Varje videofilm, bildspel, nyhetsbulletin, artikel, essä, podcast, poster och så vidare arkiverades som ett separat “event” och sammanställningen överträffade alla tidigare uppskattningar: 38,2 olika “events” om dagen. Det är en bra bit över tusen i månaden.
Att försöka möta floden av IS-propaganda med viralgranskning och motbilder är nästan hopplöst, slår rapporten fast. Den kan bara mötas med alternativ till den värld IS lockar med.
Så vad är det för värld man lockar med?
Mindre än 3 procent av propagandan innehåller den sortens brutalitet vi lärt oss att förknippa med IS. Bilderna som utgör nästan 100 procent av vårt perspektiv utgör alltså bara ett litet hörn av den jihadistiska filterbubblan.
I själva verket kretsar terrorsektens pr-maskineri mest kring skildringar av gruppgemenskap, triumf och utopi. Det senare utgör mer än hälften av all IS-propaganda med bilder av män som renar vatten, rörmokar och murar. Sjukvård, utbildning, melonodlingar och naturliv. Och ännu mer gemenskap. Man säljer bilden av kalifatet som ett redan fungerande idealsamhälle under ständig tillväxt. Någonting vackert och meningsfullt, värt att överge alla möjliga sorters meningslöshet för. Inte minst den sortens meningslöshet som gror i både flyktingläger i öknen och utanförskapsområden i Europa.
Kalifatet är någonting att kämpa för.
Och kämpandet skildras också. Förstås. Den näst största posten i propagandakatalogen är militära bilder. Men mest förberedelser, träning, brandtal, summering av vunna strider och misstänkt koreograferade lågriskoperationer där raketer avfyras mot mål som inte syns i bild. Defensiva strider förekommer nästan aldrig, bara framryckning.
Det tredje största segmentet är underhåll av offerrollen, idén om en global konspiration mot sunnimuslimer är ofta bärande i jihadistiska rörelser och IS är inget undantag. Bilder av döda eller döende civila (bara civila) och förstörd infrastruktur ska legitimera brutaliteten och väcka respekt för de som tar kampen – eller skuld och vrede hos dem som inte gör det men kanske överväger resan. De här bilderna vävs inte sällan ihop med de våldspornografiska skildringar av vedergällning som når oss.
Propagandamaskineriet är enkelt uttryckt så viktat och finstämt mot den moderna beteendevetenskapen kring terrorism att man – med Quilliam Foundations rapport i ena handen och professor John Horgans intervjuer med 60 före detta terrorister i den andra – undrar om IS kanske följer forskningen närmare än de flesta politiker som ska hantera och parera IS rekrytering.
Häromdagen pratade jag om det här med en vän som varit stationerad i ett svenskt förband i Aghanistan och själv trampat runt i den mänskliga bråten efter självmordsbomber i Kabul. Han tyckte att allt det där med propagandan var intressant men kanske onödigt komplicerat.
– Jag begriper inte varför folk har så svårt att fatta IS dragningskraft. Att få en betydelsefull roll i en grupp med ett gemensamt mål är otroligt kraftfullt. Sätt ett tygmärke på ärmen så blir det ännu starkare.
En förenkling förstås men inte alls utan förankring i vetenskapen.
Jag tänker inte låtsas att jag vet hur vi ska hantera hemvändande jihadister – bortsett från att de som kan åtalas och dömas ska åtalas och dömas – men jag tror att det är olyckligt om de som vill prata om rehabilitering skräms till tystnad av ett ursinnigt tonläge i debatten.