Skrattretande och löjlig, så beskrivs ubåtsjakten i ryska massmedia. Man pratar även om att tidpunkten för ubåtsjakten är mycket lämplig. Det har precis varit ett regeringsskifte – och det är snart dags för försvaret att begära nya anslag.
Från ryskt perspektiv är man också förvånad över att denna jakt pågår under en sådan hård bevakning från media och svensk allmänhet. Många ryssar höjer på ögonbrynen åt bilder på torpedbestyckade korvetter och svenska militärer med automatvapen – med civila segelbåtar i bakgrunden.
Det hela framstår i ryska ögon mer som en välorganiserad PR-kampanj snarare än en skarp operation. Om skarpt läge uppstår, skulle man då verkligen använda sig av vapen, skulle man riskera svenska civilas liv och avfyra sina torpeder?
Personligen tycker jag att ubåtsjakten är viktig. Förhoppningsvis leder den till att svenska politiker vaknar upp och Sverige åter börjar bygga upp sitt försvar.
Jag anser inte att Sverige bör lägga över ansvaret för att försvara sitt territorium på Nato. Det leder till förlorad integritet och neutralitet, en neutralitet som man stolt och noggrant har bevarat i flera hundra år.
Sverige och Ryssland har inte varit i krig sedan 1809 – men relationerna har ibland varit minst sagt ansträngda. Sverige betraktar Ryssland ofta som en aggressiv och opålitlig granne.
Rysskräcken har mycket gamla rötter och går tillbaka till den tid då ryssarna var här och brände ner byar längs svenska kusten. I ryska ögon ser man på dessa härjningar som ett svar på Karl XII:s invasion och som en varning – ”rör inte oss”.
Oavsett hur man ser på saken så är det naturligt att skräcken sitter kvar i ryggmärgen hos befolkningen. Men kanske inte hos politikerna. Konstigt nog har man lagt ner Sveriges försvar nästan helt och hållet. Och sedan lägger man över skulden på ryssarna som ”beter sig aggressivt”.
Dock ser det helt annorlunda ut ur ryskt perspektiv. Tittar man på Natoutvidgningen österut så blir det svårt att missa. Ryssland känner sig helt enkelt hotat från Europa. Det kan tyckas paradoxalt att ett stort land som Ryssland är så pass rädda för invasion – men det finns historiska orsaker.
Flera gånger har européer invaderat Ryssland – Karl XII, Napoleon, Hitler. Minnena sitter kvar och ryssar, precis som svenskar, befarar kriget. I Ryssland är traumat från andra världskriget dessutom fortfarande levande, eftersom det ledde till omkring 20 miljoner människors död. I stort sett varje familj drabbades – på ett eller annat sätt. Det är bland annat därför som ryssar – fortfarande – är så instinktivt rädda för att bli anfallna.
Misstänksamheten mot Nato har dessutom ökat på senare tid. Michail Gorbatjovs och Boris Jeltsins fredliga politik och demilitarisering har inte fått i ryska ögon avsedd effekt.
Istället för fredlig samvaro har Nato tvärtom utvidgat sina gränser allt längre österut. Varför har Nato gjort det, är det nu många som undrar? Om Ryssland lade ner sitt försvar, vad fanns det då för anledning för Nato att bete sig så aggressivt?
Den sista spiken i kistan var Georgiens och Ukrainas försök att komma in i Nato. Hade det gått igenom skulle Ryssland ha känt sig absolut omringad och utan tillgång till de strategiskt viktiga haven. Det är därför som Putin blir hyllad som en hjälte när han går in i Krim och säkrar Svarta havet. Frågan är nu – vad händer i Östersjön?
Jag hoppas att jag har fel i mina förutsägningar – och att världens politiker sansar sig. Men som sagt – väck inte björnen i onödan, den kan ryta till ordentligt!
Och att vara i närheten av en ilsken björn är ingen behaglig upplevelse.