Goddag tristess
När stress är ett tecken på för många intryck är tristess ett tecken på för få. När stress är många bollar i luften är tristess inga. När stress är fulltecknad kalender är tristess ensamhet.
Den som vant sig vid ett högt tempo och mycket stress kan uppleva det som tråkigt att varva ned. Vår tristesstolerans har minskat – vi vill ständigt aktivera oss och kan behöva hjälp med att gå ned i varv.
Mindfulness, meditation och yoga är populära sätt att minska livstempot. Men det räcker inte för alla. En mer drastisk metod är floating, där man flyter i ett kar med saltvatten som håller kroppstemperatur. Det är mycket salt, så du flyter utan ansträngning och musklerna får slappna av. Eftersom det också är mörkt och tyst får alla sinnen vila.
Att frånta någon alla sinnesintryck brukar annars användas som tortyr. Att bli inspärrad i ett mörkt och tyst utrymme, utan att veta om det är natt eller dag. Detta kallar forskarna för sensorisk deprivation. I kliniska försök har det använts för att undersöka vår förmåga att uthärda tristess i form av understimulans.
I en studie vid University of Virginia, ledd av psykologen Timothy Wilson, sattes personer i ett tomt rum utan något annat att sysselsätta sig med än sina egna tankar. Han började med studenter, som mycket snabbt blev uttråkade. Han testade sedan en större grupp människor i åldrarna 18–77 år, med samma resultat.
– Det var överraskande – att inte ens äldre människor var särskilt roade av att lämnas ensamma med sina tankar, säger Timothy Wilson.
Sporrad av resultaten gjorde han ännu ett försök, nu med en knapp i rummet. Om man tryckte på den fick man en elektrisk stöt. Hela 12 av 18 män och 6 av 24 kvinnor valde att göra det – trots att försöket varade högst en kvart! Hellre elchocker än tristess.
Timothy Wilson anser dock inte att detta behöver bero på att vi blivit avtrubbade av det höga tempot i samhället, eller alla de distraktioner som mobiltelefoner erbjuder oss. Snarare uppfyller de ett mer grundläggande behov av att ständigt sysselsätta sig, resonerar han.
Denna vilja har också tagit sig uttryck i aktiviteter som tågskådning, ett fenomen som spritt sig världen över, där man noterar nummer på tåg som passerar och sedan jämför med människor på andra orter som sett samma tåg. Roligare än ingenting i alla fall.
Den brittiske apotekaren Luke Howard ägnade mycken tid åt att ingående studera molnen och dess former. Han presenterade 1802 ett system för klassificering av molntyper med cirrus, cumulus och stratus som grund. En bedrift som en mer aktivitetsinriktad person troligen skulle betrakta som fruktansvärt trist.
I Tråkboken, utgiven i Finland 2010, undersöker ett antal skribenter vardagstristessens mångahanda uttryck: Att vänta på posten eller optimera porslinets placering i diskmaskinen, till exempel.
Handarbete och korsord är andra klassiska solo-sysslor. Mer socialt kan vara att exempelvis promenera långt utan mål med en vän, men då rör vi oss allt längre bort från tristessens kärna. Tristess är nästan jämt en ensamaktivitet.
Något ensligare än att arbeta på en fyr är svårt att tänka sig. Ensam på ett skär med bara havet som sällskap. En skandal på 1970-talet som gick under epitetet Fången på fyren visar att sysslan rent av kan betraktas som ett straff. Fången var Anders Ahlmark på Sjöfartsverket, som avslöjade för medierna att verket mörkat att en fartygsolycka orsakats av ett felaktigt sjökort. Han omplacerades till fyren Ölands södra udde.
Ändå har tusentals människor genom tiderna valt att bli fyrvaktare frivilligt. Som Per Erik Broström, Sveriges siste fyrmästare. Han jobbade som fyrvaktare i 38 år.
– Jag började på fyrskepp och upplevde att det var lite konstiga människor. De var trevliga, men hade varit där länge. Det var vanligt att man jobbade 14 dagar och var ledig 14 dagar. Jag hade en kollega som var väldigt tystlåten. På två veckor sa han tretton ord, berättar Per Erik Broström.
För att klara jobbet med sina enahanda rutiner och bristen på mänsklig kontakt gäller det att se tjusningen med havet och tystnaden. Man får inte ha särskilt stora sociala behov helt enkelt.
– Man fick vara glad åt att få tidningen. Den kom var fjortonde dag när provianten fylldes på och det var skiftbyte. Men i slutet av 1970-talet, när militären kom in i bilden, var det en annan tillvaro, säger Per Erik Broström.
Vid sidan av fyrens skötsel och väderobservationer var tredje timme kom även ubåtsspaning på programmet, vilket livade upp en del. I övrigt hade en fyrvaktare gott om tid att filosofera och lärde med tiden känna sig själv väldigt väl.
Den som ville kunde också bli riktigt beläst. Varje fyr hade bibliotek som utnyttjades väl, med allt från deckare till Bibeln. Men 2003 tog det slut, då fyren Holmögadd blev den sista i landet att automatiseras.
Men det är inget Per Erik Broström sörjer, utan han berättar gärna och generöst för den som vill höra.
– Jag har ett uppdämt behov av att prata.
Våra varierande förmågor att klara tristess kan förklaras av hur väl vi tar upp signalsubstansen dopamin, en viktig komponent i hjärnans belöningssystem. Forskning visar att människor med diagnosen adhd har färre dopamin-receptorer i centrala nervsystemet, vilket gör att de mycket snabbt blir uttråkade, förlorar koncentrationen och ständigt måste söka ny stimulans.
På systemnivå är tristess en välfärdsåkomma. Begreppet myntades först i mitten av 1700-talet och förekom till att börja med i högreståndskretsar. Med romantiken kom individualismen. När Gud och religionen inte längre hade alla svar och du misslyckades med att finna dem uppstod tristess.
I takt med att vårt välstånd ökat och vår tillvaro blivit alltmer bekväm och inrutad ökar också tristessen. Den som kämpar för livet, hotas av krig eller svält, har inte tråkigt. Tristess är framför allt ett i-landsproblem. De senaste decennierna har psykologer och neurologer på allvar börjat kartlägga mekanismerna.
Medan ekorrhjulet snurrar allt fortare för många så finns det några som inte ens fått fart på sitt. Så har det alltid varit. Vi är olika benägna att kasta oss in i nya saker, att delta i sociala aktiviteter eller konsumera underhållning och upplevelser. Olika bra på att ha tråkigt.
Men förändringarna på arbetsmarknaden de senaste 15–20 åren har låst in allt fler i en tristessfälla. Stress och tristess kan gå hand i hand.
En som forskat om det här är Claudia Bernhard-Oettel, vid avdelningen för arbets- och organisationspsykologi vid Stockholms universitet.
– Vi har inte kallat det för tristess, men jobbar med ett projekt som handlar om inlåsning, att man blir fast i ett jobb som man inte vill ha. Det kan ha många olika orsaker. En kan vara att man inte lär sig något nytt, inte får stöd från sin chef, säger hon.
Arbetsplatsinlåsning betyder att man känner att man inte kan få något annat jobb utan har hamnat i en återvändsgränd, och att många väljer att stanna på ett jobb som inte längre passar och känns trist att gå till kan enligt Claudia Bernhard-Oettel hänga ihop med att antalet tidsbegränsade anställningar har ökat mycket sedan 1990-talet. Man vill byta men det är svårt att få en tillsvidareanställning.
När möjligheterna att utvecklas och lära nytt inte finns vill man ofta inte stanna, enligt Claudia Bernhard-Oettel.
– Bland dem som inte vill stanna i jobbet finns det många som är väldigt stressade av ett ökat tempo. Den siffran ökar. För lite lärande kan också hänga ihop med detta. De är hela tiden under tidspress och har inte tid att gå kurser. Det blir stressande och trist på en gång, säger hon.
Bilden är komplex. I alla större studier är andelen som inte vill ha kvar samma jobb ganska konstant kring 25 procent. Men det betyder inte att var fjärde yrkesaktiv – cirka 1,25 miljoner svenskar – vantrivs. Siffran kan inkludera dem som vill men inte lyckas göra karriär, men även dem som från början varit inställda på att stanna bara några år. Ungefär 6 procent uppger att de inte kan byta, de betraktas som ”arbetsplatsinlåsta”.
En forskargrupp ledd av psykologen John D. Kennedy vid York university definierade 2012 uttråkning som ”den obehagliga upplevelsen av att vilja, men inte kunna, ägna sig åt tillfredsställande aktivitet”. Det innefattar såväl inre som yttre aktiviteter, tankar, känslor och samspel med omgivningen. Vi noterar att vi inte kan göra det vi vill och förklarar det med den miljö vi vistas i.
Inte minst lider många äldre av ensamhet, sysslolöshet och känslan av att inte längre vara behövda. Understimulering är lika allvarligt som överstimulering, anser Peter Währborg, professor i beteendemedicin och tidigare chef för Institutet för stressmedicin inom Västra Götalandsregionen.
– I mitt jobb möter jag många äldre människor som är förtvivlade över sin ensamhet. Den erbarmliga tristess man upplever i tillvaron kan utlösa en dödslängtan. ”Jag vill gå till min Britta som dött för fem år sedan”, kan de säga.
Deras torftiga situation är ett centralt samhällsproblem, anser han. När vi blir allt äldre blir det också allt viktigare att bygga miljöer som stimulerar och skapar rum för socialt umgänge, påpekar han.
En av hans patienter kom själv på idén att börja träffa människor från andra länder och samtala med dem, lära dem svenska och svenska normer. Han känner nu att han gör något viktigt, medan de får en god vän och kamrat.
Alternativet är dystert. Exponeras man för monotoni och enformighet under tillräckligt lång tid hittar hjärnan på själv för att stimuleras. Det kan utvecklas till vanföreställningar, vilket i försök visats övergå i hallucinationer som hägringar i en själslig öken.
Han framhåller dock att det även finns god tristess, att enahanda intryck kan vara av godo.
– Ett cumulusmoln, vågor mot en strand eller eldslågor har en fraktal dimension som tilltalar oss. När jag jagar och sitter på mitt pass kan jag fånstirra på en tallkotte i tre timmar. Det har en meditativ och kontemplatorisk dimension; i det reflekterande tillståndet dyker det upp tankar och känslor som man inte har till vardags.
4 Varianter av tristess
Den som framför allt satt tristessen på kartan är den norske filosofen Lars Svendsen. 1999 kom hans bok Kjedsomhetens filosofi, på svenska Långtråkighetens filosofi, fyra år senare. Han definierar fyra typer av uttråkning:
1) Situativ tristess. Den kan vi uppleva när vi väntar på bussen, gör en lång tågresa eller somnar på ett jobbmöte.
2) Mättnadstristess: Uppstår när vi upprepar enahanda uppgifter, medan existentiell tristess är upplevelsen av en meningslös tillvaro.
3) Kreativ tristess: Överlappar de båda första kategorierna. Kan avhjälpas med lite uppfinningsrikedom, vilket vi är olika bra på.
4) Existentiell tristess: Den farligaste tristessen är känslan av att inte kunna påverka sin situation, att livet är meningslöst. Den existentiella tristessen kan bli förödande. Den uttråkade löper större risk att bli sjuk, på grund av dåliga vanor som tröstätande, missbruk av olika slag och depression. Det kan i sin tur förkorta livet.
Källa: Lars Svendsen: Långtråkighetens filosofi (Natur & Kultur 2003).
Den som vant sig vid ett högt tempo och mycket stress kan uppleva det som tråkigt att varva ned. Vår tristesstolerans har minskat – vi vill ständigt aktivera oss och kan behöva hjälp med att gå ned i varv.
Mindfulness, meditation och yoga är populära sätt att minska livstempot. Men det räcker inte för alla. En mer drastisk metod är floating, där man flyter i ett kar med saltvatten som håller kroppstemperatur. Det är mycket salt, så du flyter utan ansträngning och musklerna får slappna av. Eftersom det också är mörkt och tyst får alla sinnen vila.
Att frånta någon alla sinnesintryck brukar annars användas som tortyr. Att bli inspärrad i ett mörkt och tyst utrymme, utan att veta om det är natt eller dag. Detta kallar forskarna för sensorisk deprivation. I kliniska försök har det använts för att undersöka vår förmåga att uthärda tristess i form av understimulans.
I en studie vid University of Virginia, ledd av psykologen Timothy Wilson, sattes personer i ett tomt rum utan något annat att sysselsätta sig med än sina egna tankar. Han började med studenter, som mycket snabbt blev uttråkade. Han testade sedan en större grupp människor i åldrarna 18–77 år, med samma resultat.
– Det var överraskande – att inte ens äldre människor var särskilt roade av att lämnas ensamma med sina tankar, säger Timothy Wilson.
Sporrad av resultaten gjorde han ännu ett försök, nu med en knapp i rummet. Om man tryckte på den fick man en elektrisk stöt. Hela 12 av 18 män och 6 av 24 kvinnor valde att göra det – trots att försöket varade högst en kvart! Hellre elchocker än tristess.
Timothy Wilson anser dock inte att detta behöver bero på att vi blivit avtrubbade av det höga tempot i samhället, eller alla de distraktioner som mobiltelefoner erbjuder oss. Snarare uppfyller de ett mer grundläggande behov av att ständigt sysselsätta sig, resonerar han.
Denna vilja har också tagit sig uttryck i aktiviteter som tågskådning, ett fenomen som spritt sig världen över, där man noterar nummer på tåg som passerar och sedan jämför med människor på andra orter som sett samma tåg. Roligare än ingenting i alla fall.
Den brittiske apotekaren Luke Howard ägnade mycken tid åt att ingående studera molnen och dess former. Han presenterade 1802 ett system för klassificering av molntyper med cirrus, cumulus och stratus som grund. En bedrift som en mer aktivitetsinriktad person troligen skulle betrakta som fruktansvärt trist.
I Tråkboken, utgiven i Finland 2010, undersöker ett antal skribenter vardagstristessens mångahanda uttryck: Att vänta på posten eller optimera porslinets placering i diskmaskinen, till exempel.
Handarbete och korsord är andra klassiska solo-sysslor. Mer socialt kan vara att exempelvis promenera långt utan mål med en vän, men då rör vi oss allt längre bort från tristessens kärna. Tristess är nästan jämt en ensamaktivitet.
Något ensligare än att arbeta på en fyr är svårt att tänka sig. Ensam på ett skär med bara havet som sällskap. En skandal på 1970-talet som gick under epitetet Fången på fyren visar att sysslan rent av kan betraktas som ett straff. Fången var Anders Ahlmark på Sjöfartsverket, som avslöjade för medierna att verket mörkat att en fartygsolycka orsakats av ett felaktigt sjökort. Han omplacerades till fyren Ölands södra udde.
Ändå har tusentals människor genom tiderna valt att bli fyrvaktare frivilligt. Som Per Erik Broström, Sveriges siste fyrmästare. Han jobbade som fyrvaktare i 38 år.
– Jag började på fyrskepp och upplevde att det var lite konstiga människor. De var trevliga, men hade varit där länge. Det var vanligt att man jobbade 14 dagar och var ledig 14 dagar. Jag hade en kollega som var väldigt tystlåten. På två veckor sa han tretton ord, berättar Per Erik Broström.
För att klara jobbet med sina enahanda rutiner och bristen på mänsklig kontakt gäller det att se tjusningen med havet och tystnaden. Man får inte ha särskilt stora sociala behov helt enkelt.
– Man fick vara glad åt att få tidningen. Den kom var fjortonde dag när provianten fylldes på och det var skiftbyte. Men i slutet av 1970-talet, när militären kom in i bilden, var det en annan tillvaro, säger Per Erik Broström.
Vid sidan av fyrens skötsel och väderobservationer var tredje timme kom även ubåtsspaning på programmet, vilket livade upp en del. I övrigt hade en fyrvaktare gott om tid att filosofera och lärde med tiden känna sig själv väldigt väl.
Den som ville kunde också bli riktigt beläst. Varje fyr hade bibliotek som utnyttjades väl, med allt från deckare till Bibeln. Men 2003 tog det slut, då fyren Holmögadd blev den sista i landet att automatiseras.
Men det är inget Per Erik Broström sörjer, utan han berättar gärna och generöst för den som vill höra.
– Jag har ett uppdämt behov av att prata.
Våra varierande förmågor att klara tristess kan förklaras av hur väl vi tar upp signalsubstansen dopamin, en viktig komponent i hjärnans belöningssystem. Forskning visar att människor med diagnosen adhd har färre dopamin-receptorer i centrala nervsystemet, vilket gör att de mycket snabbt blir uttråkade, förlorar koncentrationen och ständigt måste söka ny stimulans.
På systemnivå är tristess en välfärdsåkomma. Begreppet myntades först i mitten av 1700-talet och förekom till att börja med i högreståndskretsar. Med romantiken kom individualismen. När Gud och religionen inte längre hade alla svar och du misslyckades med att finna dem uppstod tristess.
I takt med att vårt välstånd ökat och vår tillvaro blivit alltmer bekväm och inrutad ökar också tristessen. Den som kämpar för livet, hotas av krig eller svält, har inte tråkigt. Tristess är framför allt ett i-landsproblem. De senaste decennierna har psykologer och neurologer på allvar börjat kartlägga mekanismerna.
Medan ekorrhjulet snurrar allt fortare för många så finns det några som inte ens fått fart på sitt. Så har det alltid varit. Vi är olika benägna att kasta oss in i nya saker, att delta i sociala aktiviteter eller konsumera underhållning och upplevelser. Olika bra på att ha tråkigt.
Men förändringarna på arbetsmarknaden de senaste 15–20 åren har låst in allt fler i en tristessfälla. Stress och tristess kan gå hand i hand.
En som forskat om det här är Claudia Bernhard-Oettel, vid avdelningen för arbets- och organisationspsykologi vid Stockholms universitet.
– Vi har inte kallat det för tristess, men jobbar med ett projekt som handlar om inlåsning, att man blir fast i ett jobb som man inte vill ha. Det kan ha många olika orsaker. En kan vara att man inte lär sig något nytt, inte får stöd från sin chef, säger hon.
Arbetsplatsinlåsning betyder att man känner att man inte kan få något annat jobb utan har hamnat i en återvändsgränd, och att många väljer att stanna på ett jobb som inte längre passar och känns trist att gå till kan enligt Claudia Bernhard-Oettel hänga ihop med att antalet tidsbegränsade anställningar har ökat mycket sedan 1990-talet. Man vill byta men det är svårt att få en tillsvidareanställning.
När möjligheterna att utvecklas och lära nytt inte finns vill man ofta inte stanna, enligt Claudia Bernhard-Oettel.
– Bland dem som inte vill stanna i jobbet finns det många som är väldigt stressade av ett ökat tempo. Den siffran ökar. För lite lärande kan också hänga ihop med detta. De är hela tiden under tidspress och har inte tid att gå kurser. Det blir stressande och trist på en gång, säger hon.
Bilden är komplex. I alla större studier är andelen som inte vill ha kvar samma jobb ganska konstant kring 25 procent. Men det betyder inte att var fjärde yrkesaktiv – cirka 1,25 miljoner svenskar – vantrivs. Siffran kan inkludera dem som vill men inte lyckas göra karriär, men även dem som från början varit inställda på att stanna bara några år. Ungefär 6 procent uppger att de inte kan byta, de betraktas som ”arbetsplatsinlåsta”.
En forskargrupp ledd av psykologen John D. Kennedy vid York university definierade 2012 uttråkning som ”den obehagliga upplevelsen av att vilja, men inte kunna, ägna sig åt tillfredsställande aktivitet”. Det innefattar såväl inre som yttre aktiviteter, tankar, känslor och samspel med omgivningen. Vi noterar att vi inte kan göra det vi vill och förklarar det med den miljö vi vistas i.
Inte minst lider många äldre av ensamhet, sysslolöshet och känslan av att inte längre vara behövda. Understimulering är lika allvarligt som överstimulering, anser Peter Währborg, professor i beteendemedicin och tidigare chef för Institutet för stressmedicin inom Västra Götalandsregionen.
– I mitt jobb möter jag många äldre människor som är förtvivlade över sin ensamhet. Den erbarmliga tristess man upplever i tillvaron kan utlösa en dödslängtan. ”Jag vill gå till min Britta som dött för fem år sedan”, kan de säga.
Deras torftiga situation är ett centralt samhällsproblem, anser han. När vi blir allt äldre blir det också allt viktigare att bygga miljöer som stimulerar och skapar rum för socialt umgänge, påpekar han.
En av hans patienter kom själv på idén att börja träffa människor från andra länder och samtala med dem, lära dem svenska och svenska normer. Han känner nu att han gör något viktigt, medan de får en god vän och kamrat.
Alternativet är dystert. Exponeras man för monotoni och enformighet under tillräckligt lång tid hittar hjärnan på själv för att stimuleras. Det kan utvecklas till vanföreställningar, vilket i försök visats övergå i hallucinationer som hägringar i en själslig öken.
Han framhåller dock att det även finns god tristess, att enahanda intryck kan vara av godo.
– Ett cumulusmoln, vågor mot en strand eller eldslågor har en fraktal dimension som tilltalar oss. När jag jagar och sitter på mitt pass kan jag fånstirra på en tallkotte i tre timmar. Det har en meditativ och kontemplatorisk dimension; i det reflekterande tillståndet dyker det upp tankar och känslor som man inte har till vardags.
4 Varianter av tristess
Den som framför allt satt tristessen på kartan är den norske filosofen Lars Svendsen. 1999 kom hans bok Kjedsomhetens filosofi, på svenska Långtråkighetens filosofi, fyra år senare. Han definierar fyra typer av uttråkning:
1) Situativ tristess. Den kan vi uppleva när vi väntar på bussen, gör en lång tågresa eller somnar på ett jobbmöte.
2) Mättnadstristess: Uppstår när vi upprepar enahanda uppgifter, medan existentiell tristess är upplevelsen av en meningslös tillvaro.
3) Kreativ tristess: Överlappar de båda första kategorierna. Kan avhjälpas med lite uppfinningsrikedom, vilket vi är olika bra på.
4) Existentiell tristess: Den farligaste tristessen är känslan av att inte kunna påverka sin situation, att livet är meningslöst. Den existentiella tristessen kan bli förödande. Den uttråkade löper större risk att bli sjuk, på grund av dåliga vanor som tröstätande, missbruk av olika slag och depression. Det kan i sin tur förkorta livet.
Källa: Lars Svendsen: Långtråkighetens filosofi (Natur & Kultur 2003).
