Postkolonialisters oheliga allians med islamister

Zeliha Daglis larm om islamisters skugga över förorten väckte en polariserad debatt. Å ena sidan höjdes kritiska röster som uttryckte stöd för Dagli och oro över läget i förorten. Å andra sidan höjdes röster, senast i en artikel av Manijeh Mehdiyar och Maimuna Abdullahi (hädanefter skribenter), publicerad i Expressen, som reflexmässigt förvanskade oron för utvecklingen i förorten som uttryck för rasism och så kallad islamofobi. Dessa skribenter undviker konsekvent att beröra de problem som islamister i förorten orsakar. I stället skriver de svepande om kolonialism, universellt patriarkat, segregation och strukturell rasism.

I likhet med många av dagens anti-orientalister är skribenternas strukturperspektiv klyschigt, selektivt och konturlöst. Till skillnad från gamla anti-orientalister som kritiserade bilden av muslimskor som förtryckta, vänder nya anti-orientalister på genren och framställer islam som en feministisk religion samt muslimskor som emanciperade. Allt detta sker utifrån ett konsekvent hat mot allt som har med väst att göra. Denna fientlighet mot väst suddar inte bara ut gränsen mellan nya anti-orientalister och islamister utan kastar de förstnämnda rakt in i islamisters famn.

Det strukturtänk de har, är selektivt då de beskriver läget i förorten som en följd av västerländsk kolonialism och segregation. De håller tyst om den pågående islamistiska kolonialismen (för att inte tala om den gamla) som bedrivs av bl.a. Saudiarabien och Iran. De säger inget om den systematiska könssegregation som islamister både här och där försöker påtvinga samhället. De försöker medvetet flytta fokus från islamism till halmgubben rasism i debatten om islamisters skugga över förorten.

Deras strukturperspektiv är konturlöst då de genom slaskbegreppet universellt patriarkat likställer kvinnors situation i Sverige och i t.ex. Saudiarabien. Skillnaderna mellan HBTQ-personers utsatta situation under islamisters styre och deras lagstadgade fri- och rättigheter i Sverige suddas ut genom begreppet ”allmängiltig homofobi”.

I brist på bärande argument använder skribenterna sina meningsmotståndares etniska ursprung och framställer dem som kolonialmakters tjänare. Faktum är att islamister i makt och opposition i islamhärjade länder använder liknande termer för att tysta ned sekulära och islamkritiska röster.

Mot denna bakgrund springer skribenterna, vare sig de vill eller ej, islamisters ärenden. Till skillnad från kritikernas etnicitet har emellertid skribenternas kön relevans i sammanhanget. Det är en känd islamistisk strategi att låta feminina röster tala islam med västerlänningar för att komma förbi en utbredd ovilja i väst att lyssna på manliga islamisters propaganda för islam. Det är välkänt att även de mest kvinnofientliga rörelserna behöver kvinnor för att legitimera sin existens.

Skribenterna klagar över att kvinnors handlingskraft i förorten ignoreras. Det de själva ignorerar är att kvinnor i förorten inte i första hand är offer för den västerländska kulturimperialismen utan främst för den islamistiska ombudsimperialismen som utövas av islamister i förorten å islamistiska gruppers och regimers vägnar. Kvinnors handlingskraft kan vara i patriarkatets eller i kvinnors tjänst. Den kan värdesättas bara när den tjänar kvinnors intressen och inte islamisternas.

Skribenterna oroar sig över ”rasifiering” av muslimska män utan att tänka på att även om manliga islamister är segregerade och rasistiskt behandlade, så saknar de rätt att förnedra och förtrycka kvinnor i förorten. Dessa skribenter borde i stället delta i Daglis och hennes systrars och bröders kamp för att stoppa shariafiering av förorten för att uttrycka saken enligt deras postkoloniala jargong.

Devin Rexvid, doktorand i socialt arbete vid Umeå universitet

Sara Mohammad, Ordförande för Riksorganisationen GAPF - Glöm Aldrig Pela och Fadime

Zeliha Dagli, feminist

Soleyman Ghasemiani, socionom och författare

Eduardo Grutzky, författare

Maria Rashidi, kvinnorättsaktivist

Helene Bergman, journalist och författare