Att den feministiska debattens vågor går höga är inte tillräckligt för att nå jämställdhet i praktiken. Det skriver Sara Fransson (doktorand) och Emil Johansson (utredare LO).

I takt med Feministiskt Initiativs framgångar i opinionen har supervalåret sett ett oväntat intresse för feminism och jämställdhet där allt fler av de etablerade partierna talat om jämställdhet.

När alla röster nu är räknade kan vi konstatera att jämställdhetsdebatten inte har färgat av sig på riksdagens sammansättning. Enligt våra beräkningar minskar andelen valda kvinnor i riksdagsvalet från 45,0 procent till 42,4 procent. Det innebär att andelen kvinnor i riksdagen nu är lägre än på tjugo år och Sverige sjunker från fjärde till delad sjundeplats i världen.

Redan 2010 avbröts den positiva utvecklingen och förklarades då av att Sverigedemokraterna tog sig in i riksdagen. SD är ett tydligt mansdominerat parti. När de nu växer från 20 till 49 mandat påverkar detta riksdagens sammansättning än mer. Bland SD:s ledamöter är 22,4 procent kvinnor. Även Folkpartiets resultat drar ner genomsnittet markant.

Samtidigt ökar andelen kvinnor inom Moderaterna anmärkningsvärt till 52,4 procent, vilket är 5,5 procentenheter högre än hos huvudmotståndaren Socialdemokraterna.

Så vad beror detta på? Vi vill peka på ett par viktiga orsaker.

Vilka som blir valda avgörs till hög grad av hur partiernas valsedlar ser ut. I dag har en majoritet av partierna kvoteringsregler (“varannan damernas”) eller mjukare målsättningar om könsrepresentation. Men dessa regler är inte det enda som krävs för en jämställd representation.

Representationen påverkas i hög grad av hur många kvinnor respektive män som toppar partiernas listor i respektive valkrets. I S fall toppas 21 av partiets 29 riksdagslistor av män, hos FP var 19 av 28 förstanamn män. När partierna får ett ojämnt antal mandat i en valkrets leder det till en högre manlig representation.

För de mindre partierna är detta extra känsligt och ett lågt valresultat kan därför innebära att andelen kvinnor blir färre. Detta kan vi se i FP och C, medan det i V återfinns en majoritet kvinnor i riksdagen efter att 18 av 28 listor toppades av kvinnor.

Vidare påverkas riksdagens sammansättning av personvalet. Vid en överblick av vilka personvalda ledamöter som nu tar plats i riksdagen syns det även här en skevhet mellan könen.

Sammanlagt har 96 av riksdagens 349 ledamöter blivit personvalda; 62 män och 34 kvinnor. 12 av de här ledamöterna skulle inte nått Riksdagen om det inte vore för personkryssen. Av de här 12 ledamöterna återfinns det åtta män och fyra kvinnor. I fyra fall har de manliga riksdagsledamöterna kryssat sig in i riksdagen på bekostnad av en kvinna, som ursprungligen toppade valsedeln, i tre fall var scenariot det omvända.

Personvalsmöjligheten för väljarna har således lett till färre kvinnor bland riksdagens ledamöter. Delvis beror mansdominansen på att många väljare kryssar det namn som toppar valsedeln och som tidigare konstaterats så är toppnamnet vanligtvis en man.

Den negativa utvecklingen är ett större problem än att det bara går att hänvisa till Sverigedemokraternas eller Folkpartiets valsedelssammansättning.

Det finns ett strukturellt problem kring att de regionala partidistrikten ofta väljer att nominera en man som sitt förstanamn i stället för en kvinna. Samtidigt lockar fler manliga kandidater till sig personkryss än vad kvinnliga kandidater gör.

Om män får fler kryss än vad kvinnor får så spelar det ingen roll om partierna väljer att föra fram kvinnor, då väljarna i slutändan likväl väljer att kryssa in män. Det är en bekräftelse på att män fortsatt utgör normen för en politiker, även i Sverige där könsrepresentationen under en längre tid varit relativt jämn.

Trots den övergripande negativa trenden kan vi inte utelämna utvecklingen inom M, vilken visar på att det är möjligt att uppnå en högre andel valda kvinnor utan att tillämpa principen om varannan damernas.

Utvecklingen är inte helt oväntad. Moderaterna har länge vetat att bilden av partiet som en klubb för vita män har varit en nackdel för dem. För att framstå som moderna i väljarnas ögon har denna bild behövts förändras.

Trenden återfinns i flera konservativa partier runt om i Europa där valet av en kvinnlig partiledare haft stor betydelse för hur partiet beskrivs. Utvecklingen återfinns också bland högerextrema och andra populistpartier runt om i Europa.

Årets valresultat visar att nya strategier behövs. Användningen av kvoteringssystem har bidragit till att stabilisera representationen på en i internationella jämförelser hög nivå, men partierna bör som nästa steg finna både lokala, regionala och nationella strategier kring hur topplatserna ska fördelas.

Årets valresultat visar med all önskvärd tydlighet att det inte räcker med en ökad feministisk debatt för att nå jämställdhet i praktiken.

Sara Fransson, doktorand i Statsvetenskap, Linnéuniversitetet
Emil Johansson, utredare och statsvetare