Gå direkt till sidans innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Negar Josephi: "Hatet får aldrig segra"

Efter att Negar Josephi berättat i Expressen Kultur om hur hon attackerades av en rasist på gatan överöstes hon av hat och hot.

I dag skriver hon om varför tystnad aldrig är ett val.

EUROPAS MöRKER. Bilden föreställer minnesmonumentet i Berlin över Förintelsens offer.
Foto: Markus Schreiber
Negar Josephi.

Blev du förvånad, frågade en god vän. Nej. Jag blev inte ett dugg förvånad att någon frustrerad, missnöjd och förmodligen mycket olycklig människa kallade mig jävla svartskalle samt tacklade mig när jag var på väg hem med mitt barn. Ingenting av det som hände under den korta stunden av förnedring och hat förvånade mig.

Jag blev inte heller förvånad när nazistiska sidor la ut bild på mig, skrev artiklar om att jag ljuger och la ut namn på den jag är gift med. Antisemitiska kommentarer som "Negar Josephis folk har ju snyftat i 2 000 år och snyftar nog gärna några år till" förvånade mig inte heller.


Dessa hatiska krafter påminner mig starkt om islamisterna som styrde det land jag flydde från som barn. Samma mentalitet och samma smutsiga människosyn. Samma äckliga sätt att tackla människor på gatan.

Hat förvånar mig tyvärr inte. Jag föddes i ett land där regimen hatade sitt eget folk. Ett land där fattiga och analfabeter bjuds på offentliga avrättningar av homosexuella som underhållning. Jag lämnade det landet för en demokrati som heter Sverige. Hit kom jag för att tala högt.

Någon sa att jag borde ha gått efter henne och knuffat tillbaka, skrikit åt henne att det här är min gata. Men jag hade ett barn med mig. Jag skyndade mig därifrån för mitt barns skull. Jag blev mycket rädd. En rädsla som påminde mig om rädslan jag kände i landet jag lämnade som barn.


Där lyckades de skrämma och tysta ner oss. Här kommer vi aldrig att tystas ner.

Det som hände mig härom veckan kunde ha hänt för ett år eller tre månader sedan. Men det hände mig nu och jag valde att berätta det eftersom det är viktigt att göra det just nu när främlingsfientliga krafter går framåt. När Europa är som en kastrull som håller på att koka över.

Vi är många som har flytt antisemiterna, islamisterna och förtrycket. Ni är inga nyheter för oss. Vi förvånas inte ett dugg. Vi vet hur ett samhälle kan gå förlorat och att det kan ske mycket snabbt.

Men det trodde aldrig Frida. Hon trodde aldrig att tystnaden skulle förinta hennes släkt. Att hon skulle gömma sig i olika lador och slutligen hamna på ett koncentrationsläger. Hon överlevde lägret som barn. Barfota kom hon till Haifa 1947 med en flyktingbåt. Hela släkten var borta. Jag träffade henne i Tel Aviv och hon bad mig om en tjänst.

"Det är ett virus. Tystnaden. Den spred sig i min lilla stad. Inga av grannarna hatade oss. Dom var inte nazister. Dom var inte antisemiter. Men en efter en blev tyst."

Frida bad mig att berätta varje gång jag utsätts för antisemitism och rasism.

"Tystanden normaliserade antisemitismen och sedan gasade de ihjäl hela min släkt. I dag ligger deras resväskor, hår, glasögon, skor, skedar och andra saker på olika högar i Auschwitz. Inga av våra icke judiska grannar var antisemiter. Dom var bara tysta".

Jag lovade Frida att aldrig vara tyst.


Negar Josephi

kulturen@expressen.se

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.