Slutserverat för ”Donken” i Ryssland
Johannes Wahlström om hamburgerkedjans uppgång och fall
”Finns McDonalds i himmelriket?”, frågade min 10-årige vän Egor de svartklädda män som försökte värva oss till en kristen sekt i centrala Moskva. Året var 1990 och den första McDonalds-serveringen hade just öppnat i det som fortfarande var Sovjetunionen. Nyinflyttad från det hamburgerlösa Israel/Palestina, var jag själv som nioåring hopplöst såld på de gyllene bågarna.
Deras sken prydde nu den sovjetiska huvudstaden och speglade sig i de förväntansfulla blickarna i kön som slingrade sig runt halva centrum. Med hjälp av våra korta och snabba ben hade jag och min vän just lyckats tränga oss igenom den till priset av en mössa som en av tanterna slet till sig när hon försökte hindra vår framfart.
Väl på insidan med det varma krigsbytet i form av varsin Big Mac i händerna konfronterades vi av de frireligiösa männen som undrade om vi ville till himmelriket.
Självklart finns McDonalds i himmelriket, lockade de, där finns en oändlig mängd av hamburgare, pommes frites och Coca-cola. Eftersom vi var mer intresserade av himmelriket i nuet än i efterlivet tackade vi nej till inviten och fortsatte i stället under de kommande skolrasterna att planka in på snabbmatskedjan.
Vi var alltför unga för att förstå det då, men ganska snart kom Sovjetunionen att falla samman bland annat till följd av att dess medborgare bokstavligen hungrade efter den amerikanska hamburgaren, den amerikanska drömmen.
Under åren som gick öppnades över 400 filialer i det post-sovjetiska Ryssland. Kön avtog så småningom.
Men i samma takt förvandlades drömmen om McDonalds till en inte fullt så skimrande verklighet. Med en armé av anställda som tjänade mindre än 5 000 kronor i månaden skapade McDonalds ett modernt trasproletariat. Genom ihärdig lobbyverksamhet och förmodligen en hel del mutor lyckades snabbmatskedjan dessutom förmå myndigheterna att godkänna burgarnas hälsovådliga ingredienser med siffer- och bokstavskombinationer liksom dess mördande reklam riktad nästan uteslutande mot barn.
Om kritiken mot McDonalds verksamhet och inverkan på hälsa och samhälle inledningsvis riktades från gamla kommunister och nationalister, som när partiledaren för det Liberaldemokratiska partiet Vladimir Zjirinovskij stampade sönder burgare utanför serveringen, föll under 00-talet snabbmatskedjan även i onåd hos storstadsungdomarna. Innan Pussy Riots medlemmar blev gullegrisar i väst gjorde sig gruppens medlemmar kända genom en aktion mot just McDonalds. I protest mot att de anställda inte fick ledigt på första maj, kastade de hemlösa katter på dem som kompensation.
Ganska snart förvandlades McDonalds i ryssarnas ögon från en fin restaurang till en internationell kedja med gratistoaletter som man endast åt på vid kraftig berusning. Den ryska maten som länge varit frånvarande i storstadslivet återvände under 10-talet med stormsteg i nyförpackade lyxrestauranger och snabbmatshak.
När jag nu, 24 år efter min första plankning återvänder till Sovjetunionens första, och världens största, McDonalds på Pusjkintorget i centrala Moskva, lyser inte bara kön utan även de välgödda pommes frites-duvorna med sin frånvaro.
I deras ställe spatserar en handfull journalister runt den tomma byggnaden.
Entrén är igenbommad.
I spåren av Ukrainakrisen har de ryska hälsovårdsmyndigheterna gjort en räd mot snabbmatskedjan. Med hänvisning till att företaget är en sanitär olägenhet som bedriver vilseledande marknadsföring har myndigheterna stängt den främsta symbolen för den amerikanska segern i Kalla kriget. De monumentala skyltarna för Pepsi och Coca-cola som prytt torget sedan början av 90-talet har monterats ned.
På samma sätt som nationalistiska ukrainare vält Lenin-statyer under våren som en protest mot Rysslands kulturella och politiska inflytande, har ryssarna vänt sig mot de amerikanska symbolerna.
Den två decennier långa drömmen om McDonalds i Ryssland är slut.
