Den politikerföraktande och rasistiska internetrörelsen tycks få ett allt större genomslag. För tio år sedan var den en marginell företeelse, i dag samlar den en bredare läsekrets av "Sverigevänner". Sajten Avpixlat, med nära band till Sverigedemokraterna, har av Jimmie Åkesson kallats för den "sunda delen" av partiets gräsrötter på nätet. En av rörelsens främsta opinionsbildare kallar sig för "Julia Caesar". Hennes krönikor publiceras på den danska sajten Snaphanen, men också på Avpixlat och Exponerat, liksom norska Human rights service. Texterna genererar tusentals likes och delningar, och hon har gett ut tre böcker, varav två krönikesamlingar.
Inför julen 2010 skickades en av dem, "Världsmästarna - när Sverige blev mångkulturellt", till riksdagens ledamöter. I en artikel inför EU-valet uppgav också Sverigedemokraternas toppkandidat Kristina Winberg den som sin "senast lästa bok". 2011 gav Sverigedemokraternas gruppledare i Landskrona boken i julklapp till stadens kommunal- och oppositionsråd, liksom gruppledaren för SD Skara, året innan.
LÄS OCKSÅ: Därför publicerar vi "Julia Caesars" namn och bild
I boken återfinns "Julia Caesars" konspiratoriska resonemang kring utvecklingen i landet, som löper som en röd tråd genom allt hon skriver: "Det goda och trygga Sverige som jag och många minns finns inte mer. Det är utplånat, ödelagt och förött. Våra folkvalda politiker har i största enighet tagit det ifrån oss".
Pseudonymen kommer från skådespelerskan Julia Cæsar, som dog 1971, 86 år gammal. Under sin långa karriär spelade hon ett otal argsinta tanter i allt från Åsa-Nisse till "Hemsöborna". Hon briljerade som den barska hushållerskan som sprutade ur sig elaka repliker, rättrådig och uppriktig. Men sällan särskilt snäll. Det är en passande "nom de plume", eller kanske ska vi kalla det "nom de guerre", då "Julia Caesar" är person som bedriver ett verbalt krig mot alla som sägs ha förstört landet.
Dödsstöten anges ha ägt rum 1975 då Sveriges riksdag beslutade att Sverige skulle vara mångkulturellt. I den flitigt citerade krönikan "Ett brev till Fredrik Reinfeldt" ställer hon retoriska frågor till den dåvarande statsministern om vi inte har "nog med muslimska kravmaskiner som lever i självvald segregation" och beskriver en tid då hon bodde i ett invandrartätt område, där såväl den fysiska miljön som normerna var under upplösning:
"Ja, jag blev så berikad att jag fick kackerlackor i köksskåpen" (Snaphanen 9/5-10). Hon framställer muslimer som oförmögna till integration: "Har du inte förstått vad muslimsk massinvandring innebär i form av ständigt större krav på anpassning till en totalitär, våldsam och förtryckande ideologi från 600-talet?"
Liknande teser upprepas i text efter text.
"Politikerna våldtar sitt eget folk genom årlig massimport av tiotusentals muslimska män med forntida kvinnosyn." (Snaphanen 8/2-15).
"De som tillåter detta ske med Sverige ska inte ha ro en enda sekund. De som med öppna ögon och i rasande takt förråder och förstör vårt land. De som inte bara tillåter utan med berått mod dagligen iscensätter och påskyndar importen av oidentifierade mördare, krigsförbrytare och terrorister - och därmed gör svenskarna till potentiella offer för mord, våldtäkt och annat grovt våld" (Snaphanen 17/8-15).
Hon tvekar heller inte inför att publicera rasbiologisk argumentation:
"Sedan andra världskriget har vi blivit indoktrinerade med den ideologiskt betingade myten att det inte existerar några raser och därför heller inga rasskillnader."(Snaphanen 1/9-13).
"Den massiva invandringen från låg-IQ-länder i tredje världen förändrar för all framtid mottagarländernas genomsnittliga IQ." (Snaphanen 1/9-13).
Anders Behring Breiviks terrorism utmålar hon som startskottet för en våg av liknande dåd, utlöst av politikernas vanskötsel.
"Grunden för extremistiska terrordåd är för länge sedan lagd genom politikens utformning i de nordiska länderna - en splittringspolitik som bygger på en hejdlös och potentiellt explosiv blandning av vitt skilda kulturer, religioner och etniciteter." (Snaphanen 30/7-11).
"Julia Caesar" kan i kraft av sin produktivitet och sitt inflytande i den högerradikala nätrörelsen beskrivas som en svensk motsvarighet till den antimuslimske norske bloggaren "Fjordman", Peder Are Nøstvold Jensen, som citerades på cirka 300 sidor i Breiviks manifest. "Fjordman" blev föremål för polisundersökning och kallades av Breiviks försvarare till rätten för att vittna om vad det var som hade byggt Breiviks världsbild, men hoppade av.
Själv beskriver sig "Julia Caesar" som en journalist med gedigen medieerfarenhet. Läsarna kan därmed fantisera om att hon spelar dubbelt, att hon är en känd skribent som inte kan "komma ut" eftersom hon då skulle förlora jobbet.
Anonymiteten ger skribenten tyngd och status.
Bakom pseudonymen gömmer sig Barbro Jöberger, journalist på Dagens Nyheter som slutade för mer än 20 år sedan. På 1970- och 80-talet bevakade hon sociala frågor och inriktade sig särskilt på funktionshindrade.
Men i slutet av 80-talet fick Barbro Jöberger "oral galvanism", namnet för de besvär som de drabbade trodde kom från tandfyllningsmaterialet amalgam, och hon skrev en bok i ämnet. 1989 publicerade hon en debattartikel i Dagens Nyheter där hon hävdade att 10 till 20 procent av den vuxna befolkningen var förgiftad. Det apokalyptiska tonfallet känns igen: "Det pågår en förgiftningskatastrof som kommer att gå till historien som en av de största någonsin." Hon medverkade också i SVT:s debattprogram "Svar direkt" med Siewert Öholm i frågan.
Barbro Jöberger menade att de som drabbats avfärdades och hånades, och i en uppföljande artikel skrev hon att tandläkarkåren "massproducerar" sjukdomar som ALS, MS, reumatism och giftstruma.
De olika symptomen kom senare att gå under beteckningen "amalgamsjuka". Trots att många hävdade att de var drabbade har vetenskapen aldrig kunnat belägga några samband mellan amalgamet och ohälsa.
1993 förtidspensionerades Barbro Jöberger. Hon var 49 år gammal och led då även av elallergi, en åkomma som hon talat om i bland annat Expressen eftersom hon bedrev en fyra år lång kamp för att Täby kommun skulle elsanera hennes bostad, vilket hon till slut lyckades med.
Tillståndet kallas numera elöverkänslighet. Inte heller för denna sjukdom har man i kliniska försök kunnat bevisa några samband mellan symptom och elektriska fält.
Barbro Jöberger bedriver ingen klassisk journalistik i sin roll som "Julia Caesar". Historierna som hon plockar från medierna tar hon som intäkt för att Sverige är korrupt och förstört, och att det beror på att politiker och journalister (särskilt kvinnliga, som påstås vara styrda av "tycka synd om-hormoner") har bestämt sig för att dölja sanningen. Precis som hon en gång ansåg att tandläkarkåren ville dölja amalgamets verkningar, och kommunen vägrade erkänna hennes elallergi.
Dramaturgin om etablissemanget som förtrycker vanligt folk återkommer ständigt hos Barbro Jöberger, både när hon skriver med sitt riktiga namn och under pseudonym.
Hon är mer välformulerad än sina meningsfränder på hatsajterna, men metoden är likartad. Att med ett sarkastiskt tonfall berätta en historia som ska bekräfta läsarnas världsbild:
Har det inte redan gått åt skogen på grund av invandringen så kommer det att göra det.
Jag har vid upprepade tillfällen försökt att nå Barbro Jöberger, men hon har gjort sig otillgänglig. I stället för att öppet tala om sin roll som en av den högerpopulistiska nätrörelsens mest kända opinionsbildare har hon i sin söndagskrönika på Snaphanen påstått att jag och DN:s journalist Niklas Orrenius har förföljt henne, då vi oberoende av varandra har knackat på hennes dörr för att få kontakt, i enlighet med paragraf 13 i de pressetiska reglerna som slår fast att man ska sträva efter att ge personer tillfälle ett bemöta kritik.
I sin krönika hänger hon ut Orrenius telefonnummer, och vi har båda levt med hot och trakasserier sedan den publicerades. Krönikan har också väckt ett ramaskri bland "Sverigevännerna".
På Avpixlat skriver man att "DN hetsar mot handikappade pensionärer" och försvarar "Julia Ceasars" rätt till anonymitet: "detta för att inte riskera det stigma många på vänsterkanten än i dag så framgångsrikt tystar och straffar oliktänkande med". Den tidigare sverigedemokratiska riksdagsledamoten, numera ordförande för partiet i Kalmar, Thoralf Alfsson, skrev på sin blogg om "människojägaren" Orrenius.
Till och med den tidigare ledarskribenten Marika Formgren, som i somras gästkrönikerade på GP:s ledarsida och fram till i går satt i magasinet Neos redaktionsråd, uppmanar till bojkott av DN och spekulerar om Jöberger kunde ha dött av DN-journalistens agerande.
Med sin krönika bekräftade "Julia Caesar" dock det som jag redan visste, att det är Barbro Jöberger som ligger bakom pseudonymen.
Sverige har problem. Ett stort problem är att lögnerna och de rasistiska konspirationsteorierna har kunnat få en så bred spridning, inte minst eftersom skribenter som vägrar framträda med sina riktiga namn aldrig kan ställas till svars för sina påståenden och angrepp, trots att yttrandefriheten inte omfattar hot och hetsande mot folkgrupp.
Pseudonymerna skriker om åsiktskorridor och pk-medier, men gömmer sig bakom sina datorskärmar, oförmögna att ta en öppen debatt. "Julia Caesar" skriver gärna hårt och mycket om enskilda personer, till exempel hänger hon ut misstänkta våldtäktsmän med namn. Själv står hon bortom journalistisk granskning. Det som de flesta andra skribenter förhåller sig till, Pressombudsmannen och pressetiken, kan hon strunta i.
Men ibland väljer hon ändå att framträda under sitt riktiga namn.
Förra året skrev hon en insändare i sin lokaltidning. Hon klagade förstås på invandringen, om än i en något annan tonart än på hatsajterna: "Det är inte nya bidragstagare att försörja som kommunen behöver."
Den nya tekniken har inneburit mycket fantastiskt för demokratin. Men att kunna möta sina motståndare ansikte mot ansikte är en förutsättning för ett rimligt samtal. I anonymitetens dunkel uppmuntras människans allra sämsta egenskaper.
Annika Hamrud
FOTNOT. Expressen har tagit kontakt med Barbro Jöberger inför publiceringen av denna artikel, men hon har avböjt all medverkan.
Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.