Tidningsdöd. Troll. Branded content. Vi pratar mycket om samtidens nya utmaningar för den svenska journalistkåren – medan de gamla kroniska problemen sopas under mattan. Som frågan om vart journalisten ska göra av sina händer på bylinebilden.
För dig som aldrig arbetat som journalist kan det låta som ett obetydligt problem, men frågan har hemsökt en hel yrkeskår sedan branschen gjorde upp med actionbylinen i slutet av 1990-talet.
Händer är verkligen jättebra att ha (ingen har sagt något annat!) men så fort en bylinebild i formatet hel- eller halvkropp ska tas förvandlas de till ett slags ohanterliga accessoarer av kött. Jag har sett bylineplåtningar urarta när kolumnister (efter några minuters planlöst trevande) börjat bita sig själv i händerna i ren desperation.
Det är svårt. Eftersom du måste välja vad du ska göra med dem.
Du. Måste. Välja.
Om du vägrar hamnar du i ett slags signalspråklig tyngdlöshet och där kan inget förtroende växa.
Jag vet inte alls vad som hänt här, men blicken DN:s Per Ahlin ger kameran vittnar om att någon sorts konflikt ägt rum mellan kolumnist och fotograf (sannolikt rörande händernas position) och att Per Ahlin slutligen bestämt sig för att markera kraftfullt. Resultatet är i alla fall rörande. Man vill genast krama honom.
Här ser vi också Expressens chefredaktör Thomas Mattsson famla efter luftpistolerna. Och svårt begåvade sportjournalisten Johanna Frändén, normalt mycket stabil framför kameran, i ett ögonblick av absolut uppgivenhet…
…som vi får anta bottnar i frustration över det snäva handlingsutrymmet för kvinnliga journalister – som i regel bara har två alternativ: händer på höft (kokett) eller armarna korsade över torson (för att tydligt markera att man inte är kokett).
Den lindade armkorsningen ska inte förväxlas med den olindade(!) som är reserverad Andres Lokko och endast får hanteras av Andres Lokko eller manliga journalister som går igenom en Andres Lokko-fas.
Apropå manliga musikjournalister finns ett väl dokumenterat signalschema för antalet fingrar i fickorna. Följande gäller: samtliga fingrar i fickan = pop/indie. Tummen = rock. Här illustrerat av ensemblen Steen-Magnusson-Niva-Kling från Aftonbladet. (Erik Niva är ju sportjournalist, noterar vän av ordning. Det stämmer, men han lyssnar på Comet Gain.)
Rockskribenternas upphovsrätt på tumgreppet har emellertid utmanats av subkulturen “Expressenmän med bluetooth-aura”. Här syns Niklas Svensson, Magnus Nyström och Daniel Kristoffersson gömma tumme.
Och studerar man deras kvinnliga kolleger blir det tydligt att Expressen just nu arbetar med konceptuella lösningar på handproblematiken. Här syns Anna Bäsén, Britta Svensson, Cecilia Hagen och Frida Boisen enade kring det besynnerliga kavajgreppet.
Vilket på något sätt leder oss tillbaka till den daterade actionbylinen som fortfarande hålls vid liv av en handfull äldre män (och en mycket märklig hovreporter) – dock utan de tillhyggen som var typiska under actionbylinens storhetstid (penna, block, paraply, kniv etc).
Som du ser är det i princip hopplöst. Men som kolumnist måste du välja. Och om du väljer att borra ner (hela) händerna i fickorna (vilket jag motvilligt rekommenderar) vill jag avsluta med ett viktigt tips: om du bär långärmat – håll ut armarna från kroppen för att undvika “jätteorm äter kolumnist”-fällan.
Om du har en egen favoritbylinebild från den svenska tidningsfloran – mejla den gärna till andrev.walden@gmail.com för jag kan inte få nog av sånt här.