”Detta är inte alternativ höger, utan traditionell nazism”
Det sägs att Djävulens smartaste trick var att övertyga världen att han inte finns.
Utifrån det får man säga att Djävulen har haft en riktigt dålig helg. De senaste åren har rasister och nazister med emfas hävdat att de inte har något med rasism och nazism att göra. De är ju bara alt-right, vita nationalister, etnopluralister, identitära, eller vad de nu väljer att kalla sig den här veckan. Och när de hotar minoriteter eller hyllar Hitler är det ju bara ett skämt. Kan du inte ta ett skämt, din snöflinga?
Detta lilla illusionstrick, som bidragit till att fler har närmat sig till dessa grupper, kollapsade publikt i Charlottesville, USA, i helgen, då den demonstrerande alt-högern, berusad av känslan av vapenbröder vid sin sida och Vita Huset i ryggen, råkade visa sitt rätta ansikte, gjorde Hitlerhälsningar, skrek antisemitiska slagord och angrep motståndare.
Ingen som har följt denna rörelse är överraskad. Visst börjar mycket av det vi gör som skämt och memes, men efter ett tag övergår skämten till allvar, har Richard Spencer, som myntade begreppet alt-right, förklarat.
Spencer talar inte om nationalsocialism, utan om etnopluralism. Alla folkgrupper ska få finnas – bara inte här. Så bakom det insmickrande begreppet döljer sig idén att alla stater ska rensas etniskt. 100 miljoner amerikaner med fel hudfärg, religion eller bakgrund måste ut ur USA, enligt Spencer och han medger: ”kanske blir det fruktansvärt blodigt och hemskt, det är alltid en möjlighet”.
Detta är inte alternativ höger, utan traditionell nazism. Den har bara paketerats om och klätts upp till ett slags uppkäftig hipsternazism. De har skickligt utnyttjat idiotvänsterns hot och våld mot allt de ogillar på universiteten och torgen till att framställa sig som martyrer för det fria ordet.
Rörelsen har också fått legitimitet ovanifrån. Steve Bannon, president Trumps chefsstrateg, har kallat sin nyhetssajt Breitbart ”plattformen för alt-right” och hans chef har ofta använt dess rasistiska tankemodeller. Trump, vars ordförråd annars mest består av öknamn, lyckades inte uttrycka sorg över ett nazistiskt fackeltåg eller ens fördöma en högerextrem terrorists mord på en amerikan, utan vände sig bara slappt mot hatet ”på många sidor”.
Trump är inte nazist, men han är nazisternas kandidat – i alla enligt dem – och han tror att han behöver deras arméer av internettroll som hetsar mot alla som kritiserar presidentens nationalism.
Vi har sett det förr, och det finns inget skäl att längre förvänta sig anständighet från Trump. Men frågan är varför hans republikanska parti låter honom hållas. Ledande republikaner twittrar chockat till varje gång Trump gör så här, men sedan kommer de tillbaka med mössan i hand, och ber om hjälp att baxa igenom deras agenda. Så billigt rear de ut sin själ.
Historikern Timothy Snyder, som har skrivit viktiga verk om totalitarismen i Europa under 1900-talet, har påpekat att fascismen inte var populär nog att ta över makten på egen hand. Det krävde att konservativa partier hjälpte till genom direkt stöd eller passivitet. Vi är inte intelligentare än de som för 100 år sedan såg sina demokratier krossas av nazister och kommunister, konstaterar Snyder, men vi har fördelen att vi kan lära oss av deras erfarenheter. Det skulle vara ett bra tillfälle att göra det nu.
Litteraturen på Island
I Reykjavik lärde jag mig att 1 av 10 islänningar publicerar en bok under sin livstid.
Litteraturen i Skottland
I Edinburgh fick jag se hur en bokmässa kan vara: I stället för trängsel och pallar till taket med reaböcker är det lugnt och luftigt med författarsamtal (och barer) i centrum.