Jag har några frågor som jag tänkte ställa till dig, socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S), till följd av min nuvarande situation. Jag hoppas verkligen att du tar dig tid att läsa.
Jag är en typiskt "duktig flicka", som alltid varit väldigt ambitiös och som person har det alltid varit mycket viktigt att göra rätt för mig. Jag har arbetat statligt sedan jag började arbeta efter studierna för nu tio år sedan.
Under studietiden hade jag tre extrajobb vid sidan av juristlinjen för att kunna finansiera min utbildning, då jag inte fick studiebidrag för hela min studietid eftersom jag insåg lite senare än andra att det var jurist jag ville bli.
Hösten 2015 eskalerade min arbetsrelaterade stress och i början av 2016 gick jag in i den berömda väggen. Efter veckor av förnekelse insåg jag till slut att jag var tvungen att låta mig bli sjukskriven. Jag hade då inte fått luft och haft ihållande konstant hårt tryck över bröstet på en sisådär 10 dagar och mina resultat sköt i höjden på de "utmattningstest" jag fick göra hos företagshälsovården. Min läkare sjukskrev mig således på 100 procent för utmattningssyndrom, men efter bara sex veckor försökte jag återgå i arbete på halvtid.
LÄS MER: Det tar 180 dagar att bli fattiggjord i Sverige
Eftersom jag, med facit i hand, inte alls hade blivit så mycket bättre bröt jag samman än mer efter bara 1,5 veckas arbete och blev då återigen sjukskriven.
Jag remitterades vidare till en stressrehabmottagning. Sakta men säkert började jag återfå mitt liv strax före sommaren och kände tillförsikt till rehabprogrammet. Men... efter bara någon månad in i rehabprogrammet kom så smällen. Nekad fortsatt sjukpenning. Jag "fick" bara lov från Försäkringskassan att vara sjuk i sex månader. Detta, trots att jag hade kompletterat med flera läkarintyg från bland annat specialistläkare inom psykiatri som intygat min utmattningssyndrom och att jag inte alls vid tidpunkten var arbetsför för något som helst arbete.
Jag "fick" bara lov från Försäkringskassan att vara sjuk i sex månader.
Än i dag, sex månader efter det att FK nekade mig försäkring, är jag fortfarande sjuk. Och betydligt fattigare. FK:s beslut till trots, följde jag nämligen mina specialistläkares råd om att trappa upp mitt arbete långsamt. Först på 25 procent, och nu sedan någon månad är jag uppe på 50 procent. Det går sakta men säkert. Utöver nekad sjukpenning har FK även nollställt min SGI till följd av att jag följde mina läkares rekommendationer om långsam upptrappning.
Den ekonomiska situationen är i sig väldigt stressande och mina symptom på stress gör sig emellertid med jämna mellanrum tydligt påminda. Tro mig, ingen annan än jag själv önskar att jag hade kunnat vara "frisk" och kunnat orka arbeta fullt ut från en dag till en annan, såsom FK ansåg redan förra sommaren att jag kunde göra.
LÄS MER: Politikerna ska inte styra sjukförsäkringen
Jag förstår verkligen inte hur det kan anses vara lagenligt att FK underkänner en hel läkarkårs sjukintyg? Jag förstår inte heller hur det kan anses vara rättssäkert att behöva bli utan försäkring från staten, trots att man de facto fortfarande är sjuk med läkarintyg?
Känslan av att när man jobbat aktivt med att själv acceptera sitt sjukdomstillstånd och man till slut accepterat att man är sjuk, när man har jobbat med att bygga upp den självkänsla och egenvärde som så länge varit eftersatt och orsaken till att man blivit sjuk i utmattningssyndrom, att då av FK som ska vara vårt skyddsnät plötsligt bli ifrågasatt om man "verkligen" är så sjuk så att man "verkligen" inte kan jobba; det är som att rullgardinen dras ned på nytt, en ren käftsmäll.
Det är som att rullgardinen dras ned på nytt, en ren käftsmäll.
Att behöva argumentera för att man är sjuk när hjärnan känner sig som mest trött och man inte kan hålla en röd tråd och inte kunna tänka över huvud taget är en fullständigt omöjlig sak. Utmattningssyndrom kallas ju ofta "hjärntrötthet" vilket beskriver tillståndet väldigt bra. Det är som att FK känner på sig att vi med utmattningssyndrom inte orkar argumentera och slåss för vår sak.
Jag är som sagt i dag fortfarande sjuk, men jag mår ändå betydligt bättre än för ett halvår sedan. Då hade jag aldrig kunnat skriva ihop denna text. Jag önskar bara innerligt att jag kunde få fokusera på mitt mående nu, i stället för att behöva kriga mot den myndighet som ska vara vår trygghet när vi är sjuka.
Johanna Tollart
Jurist
Premium
Premium
Premium