Leif GW Persson
Huvudperson i det första avsnittet var Irene. En sextioårig kvinna som en månad före smällen i Kärrtorp blivit rikskändis sedan hon dängt en tårta i ansiktet på Jimmie Åkesson.
Det är också detta som programmet i allt väsentligt handlar om. Om rättegången, domen och mest av allt om Irene själv. Om "vänsteraktivisten Irene", hennes livslånga kamp mot fascism och nazism och hennes strävan att bygga ett bättre samhälle för våra barn.
Irene beskriven med egna ögon och egna ord och när hon i slutscenen kliver in i fängelset för att avtjäna två månader för att hon skulle ha tårtat Jimmie Åkesson är det säkert åtskilliga tittare som redan tagit till lipen för hennes räkning.
Dock icke jag själv. Den Irene jag känner är nämligen en annan som inte har ett Pillekvitt gemensamt med hennes egen beskrivning. En notorisk kåkfarare som bara under de senaste dryga tjugo åren dömts till ett tiotal fängelsestraff på allt ifrån några år till någon månad och hos polisen finns noterad för hundratals brott; narkotika, våld mot tjänsteman, olaga vapeninnehav, rattfylleri, grova olovliga körningar och allt det där andra som följer naturligt av att man lever ett helt igenom kriminellt liv och ger fullkomligt Faderulingen i de lagar och förordningar som skall gälla oss alla.
Irene är ett märkvärdigt fruntimmer. Hon tillhör den mest brottsbelastade promillen av landets invånare och med tanke på detta - och de låga upptäcktsriskerna för brott av det här slaget - är det två frågor som åtminstone jag själv undrar över.
Varför hon inte berättade om sina praktiska - och närmast unika - kriminalpolitiska insatser och hur hon dessutom fått tid över för sitt livslånga och brinnande politiska engagemang?