Grannfejden

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2015-03-27 | Publicerad 2015-03-26

Norska Marte Michelet: Filmen ”Svenskjävel” – en barnslig landskamp i stället för klasskamp

Det är något riktigt rubbat i debatten om Norge vs Sverige. Filmen Svenskjävel som har premiär i dag, gör inte saken bättre.

Svenskjävel handlar om Dino, en tjej i tjugoårsåldern som har åkt till Oslo för att jobba. Hon har en säng i ett överfyllt kollektiv, hon får tillfälliga timanställningar via bemanningsföretag, äter usel mat och är på fyllan.

Livet ändrar sig när hon börjar jobba svart för en norsk man från övre medelklassen. Hans fru har varit otrogen, mannen har en livskris. Dino får några hundringar i handen för att passa hans barn och städa den stora villan. Snart utvecklas en kärleksrelation, med twisten att tonårsflickan i huset också blir kär i den vegan-atletiska svenska tjejen. 

Filmen har redan vunnit en rad priser på internationella filmfestivaler. Det är inte svårt att förstå varför. Bianca Kronlöf och Henrik Rafaelsen gör fina huvudrollsprestationer. Det finns några riktigt snygga scener med välskriven dialog. Och prisjuryer älskar ju triangeldramer som är inlindade i det där vackra skandinaviska ljuset.

Man kan förlåta regissören och manusförfattaren Ronnie Sandahl – till vardags även kolumnist i Aftonbladet – att plotten är ganska förutsägbar, att det ibland går lite trögt och att han zoomar in Bianca Kronlöfs orakade ben för att visa oss att han minsann har en feministisk blick på Kvinnan.

Det stora problemet är filmens politiska budskap, ett budskap Sandahl varit mån om att understryka vid filmens lansering både i Norge och Sverige. Svenskjävel, säger han, är en film om klass och makt, ett avslöjande av det ruttna, nyrika Norge dit tiotusentals svenskar åkt för att arbeta.

”Min generation ser på er som ett herrefolk – rika människor man kan få jobb av”, säjer Sandahl i intervjuerna i den norska pressen. De svenska arbetskraftsinvandrarna har blivit Norges ”nya arbetarklass”, menar han, och uttrycker förhoppningen att norrmännen ska ”skämmas” när de ser filmen.

I en nyckelreplik, som också lanserar filmen, säjer Dino under en middagsbjudning för odrägliga norska medelklasskarikatyrer, att svenskar ”ser på Norge som en efterbliven kusin som vunnit på Lotto”.

Norges största dagstidning gjorde ett tolv sidor stort reportage med utgångspunkt i Svenskjävel där rubriken löd: ”De kommer hit och tar våra jobb. Är det inte skönt?” Detta fick Aftonbladet att skicka ett reportageteam till Oslo för att skriva om det ”norska hånet” mot svenska folket.

Filmlanseringen och journalistiken kring den är ett uttryck för en oroväckande tendens, där debatten om relationen mellan Norge och Sverige blir mer och mer infantil och laddad med nationalchauvinism från båda håll. Där norrmän ska fira att ”ni” jobbar för ”oss”, ungefär som när Northug vinner i skidspåret.

Fram med flaggan och föraktet! Vi är vinnare, ni är förlorare, ha ha ha!

Svenskar ska känna sig kränkta över att svenska ungdomar tvingas jobba åt dessa underlägsna, okultiverade människor. Svenska Dagbladet uppfattar det som en ”ljuvlig revanschreplik” att kalla Norge ”efterblivet”.

Jag tror Sandahl tror att han kommer med samhällskritik från vänster, när han tecknar en bild av Norge som ett enda stort villaområde där allt ärligt arbete utförs av underbetald, utländsk arbetskraft.

Denna bild glider friktionsfritt ihop med berättelsen från den norska högern om att det inte finns någon norsk arbetarklass kvar. Att genomsnitts­inkomsterna i Norge är så höga att vi alla blivit medelklass. Att vanligt folk i Norge har det för bra, helt enkelt.

Denna ideologiska berättelse underlättar för den sittande Høyre/Frp-regeringens öppet offensiva agenda om att försvaga arbetstagarnas ställning i norska arbetslivet, en agenda som har hämtat mycket av sin inspiration från Reinfeldt-regeringen.

Samma vecka som Svenskjävel hade premiär i Norge kom den norska regeringen överens med de andra borgerliga partierna om att göra det mycket lättare att anställa folk på visstid, även arbeten som inte är temporära.

Det är en direkt attack mot en viktig del av den nordiska modellen, och norska facken har mobiliserat unisont. Norska anställda från alla branscher var nyligen ute i generalstrejk mot lagändringen.

De ser sig knappast som något herrefolk. Tvärtom – de ser sig som mycket sårbara i ett arbetsliv präglat av ett växande prekariat.

Visserligen har de ungefär 70 000 svenska arbetsmigranterna haft en mer utsatt position i Norge. Tillsammans med polacker och andra EU-­arbetare har de utgjort kärnan i den delen av arbetsstyrkan som flexibelt ska fylla hålen i den norska arbetsmarknaden.

Detta måste vi prata mer om både i Norge och Sverige. Men Ronnie Sandahl bjuder in oss till ett helt annat samtal, där konflikten mellan svenska arbetstagare och det norska arbetslivet paketeras som en etnisk konflikt, där Sverige skal sörja att det har förlorat i ”maktbalansen mellan länderna”.

Det är en ointressant utgångspunkt för att diskutera de reella problemen, och dessutom är det fullständigt historielöst. Svenskar har i flera hundra år varit Norges reservarbetskraft – för att det finns dubbelt så många av er, för att grannländer brukar dra arbetskraft från varandra i låg- och högkonjunkturer, för att vi har varit samma land. Från mitten på 1800-talet fram till efter första världskriget flyttade fler än 100 000 svenskar till Norge. Lönerna var högre redan då, eftersom Norge inte var lika feodalt som Sverige. En av dem som kom var min farfars farfar, Ivar Olsson från Värmland, som kom till Norge som rallare och byggde järnväg.

Svenskarna ansågs ofta som ett problem av ordningsmakten – de var fulla, låg med kvinnor, fuskade i kortspel. Men den vanligaste orsaken till att norska poliser ville utvisa svenskar var att de startade socialdemokratiska partigrupper och bildade fackföreningar. Bredvid tåglinjerna la svenska rallare också fundamentet för den norska arbetarrörelsen.

Svenskjävel är inte lika inspirerande. Dino ställer sig utanför sitt kollektiv av svenska lösarbetare, hon irriterar sig bara över dem och deras små, trista liv. Sandahls happy ending är att låta medelklassen hitta en unik talang i Dino, och skicka i väg henne på konstskola.

Det känns som deus ex machina. Och det känns rätt symptomatiskt för en kulturvänster som låtsas vara intresserad av klassfrågor, så länge man inte behöver prata om något så tråkigt som arbetslivet.

Marte Michelet

Författare, journalist och kritiker. Bosatt i Stockholm