Plötsligt genomför det svenska försvaret den största undervattensoperationen sedan kalla kriget. Hundratals militärer opererar i skärgården och ubåtsrapporteringen dominerar i medierna. Militär, försvarsivrare, Nato-anhängare och medier (som till och med får åka helikopter!) ångar på med fantasier om det militära dramat. Men satsningarna på ubåtsjakter, sjunkbomber och avlyssning har inget med fredsbevarande att göra – det handlar om en föråldrad patriarkal politik som får försvarsromantiker att fira julafton!
Den upptrissade upprustningsdebatten som pågått de senaste månaderna når allt högre höjder. Försvarsmakten har lokaliserat en ubåt och plötsligt blir utländska farkoster misstänkta för att vara ett militärt hot mot Sveriges säkerhet. Men för att tala lite klarspråk så har inga hot riktats mot Sverige. Att ubåtar finns i gränstrakterna är inte ett hot om krig, det tillhör deras arbete.
Det intressanta i det drama som nu utspelar sig är att när det förmodade Ryssland (ingen vet) närmar sig med en ubåt, så är responsen att svensk försvarsmakt måste rusta upp för krig. Ett större fokus på konfliktförebyggande, som att Sverige tog initiativ till samtal med Ryssland om deras förmodade nyfikenhet, hade varit säkerhetspolitiskt mer strategiskt. Det är samtal som skapar hållbar säkerhet, inte att tolka andras vaga signaler om närmanden som krigsförberedelser och bidra till ett militärt upptrissat tonläge där muskler mäts mot varandra.
Skrämselbilden som målas upp att Försvarsmakten inte kan skydda Sverige vid ett eventuellt militärt angrepp är historielös. Sverige har aldrig kunnat, och kommer aldrig att kunna, mäta sig med militära stormakter. Därför har alliansregeringen såväl som socialdemokratiskt ledda regeringar utan offentlig diskussion infört allt tätare samarbete med Nato, och nu beslutat att Sverige ska bli ett så kallat ”värdland” så att Nato kan koordinera sitt arbete från ett nytt högkvarter i Sverige. Det är helt väntat att Ryssland reagerar inför att Sverige låter Nato flytta fram positionerna mot Rysslands gräns. Det är en konsekvens av svensk försvarspolitik. Det pågår en upptrissningsspiral som Sverige kan välja att fortsätta med, eller välja att bryta – beroende på vilken framtid vi vill se.
Vårt största säkerhetshot är inte Ryssland. Försvarsberedningen liksom FN har konstaterat att våra största säkerhetshot är klimatförändringar respektive mäns våld mot kvinnor som skördar betydligt fler liv än de som sammantaget dör i militära konflikter. Liksom FN uppmanar Feministiskt initiativ till nedrustning och ökade insatser på konfliktförebyggande och konfliktlösande arbete. Säkerhet byggs genom nedrustning, diplomati, satsningar på människors välfärd och att motverka den globala uppvärmningen. Parallellt måste vi göra upp med den maskulinitet som genom sitt våldsförhärligande bidrar till död på samhällets alla nivåer.
En föråldrad patriarkal försvarspolitik som drivs av män är ingen framgångssaga, tvärtom. Därför är det nedslående att konstatera att vi har 13 män och 4 kvinnor i riksdagens försvarsutskott samt en man som försvarsminister. Det är ett direkt misslyckande av vårt åtagande att följa FN:s resolution 1325 om att kvinnor i ökad utsträckning ska delta i beslutsfattande på alla nivåer, och inger inte hopp om någon större förändring i synen på säkerhet. Vi gladdes åt nyheten att utrikesdepartementet fått två kvinnliga ministrar som gett tydliga signaler om en feministisk utrikespolitiskt utveckling de kommande åren. Vi undrar nu var denna framsynta hållning tagit vägen hos den regering som utnämnt sig själv till feministisk? Kommer den fortsätta gå sin patriarkala militära väg?
Gudrun Schyman, talesperson Feministiskt initiativ
Veronica Svärd, Feministiskt initiativs försvarspolitiska skuggutskott
Premium
Premium
Premium