REPLIK. Det är fint att läsa pappan Johannes Maxwellers debattartikel om att ta hand om sjuka barn – så kallat vabba – i Expressen häromdagen. Äntligen någon som tar barnens perspektiv. Och jag önskar verkligen att jag fick instämma i hyllningskören.
Men för mig som varit F-skattare och visstidsanställd hela min sons uppväxt, så förvrids mitt leende strax till en grimas. För texten som så rättrådigt ska försvara våra barn blir i stället en aningslös rapport om hur det är för dem som kvalat in i systemet.
Vi blir allt fler som befinner oss i välfärdssamhällets utkanter. Utan trygga anställningar och med allmänt försäkringssystem som släpar efter.
Det är jag själv ett exempel på.
Som jag hade velat vabba med mitt knyte när han var liten. Strunta i all ekonomisk press och bara mysa framför en film ihop med mitt enda barn. Så där som jag tänker att de som utformade den fantastiska föräldraförsäkringen – för det är den ju om den bara skulle fungera – föreställt sig att det ska vara.
Men det gjorde den aldrig för mig trots att jag betalat och betalat.
Därför vabbade jag nästan aldrig. I stället gick jag plikttroget till jobbet. En bemanningsanställd/vikarie eller F-skattare måste alltid vara bäst. Annars blir du inte inringd igen. Det är den bittra sanningen även om alla låtsas något annat.
Och rädslan för att pengarna inte ska räcka när eller om jobb och inhoppsjobb uteblir, gör så klart att du sätter jobbet före barnens eventuella feber.
Just min son hade dock tur. Han hade en mormor (som också varit ensamföretagare) som visste hur jobbigt det var och som kunde rycka in i mitt ställe.
Men för mig var det en frustration och en sorg. Något som har slitit och kostat. Och på min ålders höst kommer jag bli dubbelt straffad för de dagar jag ändå stannat hemma utan ersättning och därmed tjänat mindre och betalat in mindre till pensionen.
Det har dessutom tagit minst tio år av frilansfacklig kamp att alls kunna sjukskriva sig och få ut en någorlunda ersättning.
Trots prejudicerande fall väljer Försäkringskassan fortfarande att missförstå hur F-skatt och A-skatt ska räknas ihop och betalar ut bara ett snitt av det en tjänat in som anställd. Gång på gång. År efter år. Samma summa ligger till grund för vård av sjukt barn. Nog fan att man inte vabbar då!
Dock inser jag också att det också finns ett ökande antal föräldrar som sätter sitt jobb först och som kom med uppenbart febriga ungar till förskolan var och varannan dag.
Och så är smittan i gång igen.
Frågan är om ens de vågar lyssna på pappa Johannes fina uppmaning. För samhället vill ju inte att vi ska vara sjuka. Tvärtom. Det går som ett mantra att vi behöver väl inte vara hemma för lite sjukdom. ”Upp och hoppa efter operationen/influensan/benbrottet. Kom till jobbet – allt annat är dåligt”, är buskapet.
Vi ska vara starka, vackra och framgångsrika med barn som gör sig bra på Instagram – inte bidra till en dålig kostnadsutveckling (läs ökade kostnader för Försäkringskassan) och absolut inte bry oss om dem i marginalen.
När blev Sverige så och var det sådana skillnader vi ville ha mellan kolleger, grannar och människor i allmänhet? Det tycker jag att vi ska prata om i stället för att lägga ytterligare skuld på enskilda individer och småbarnsföräldrar.
Isabella Iverus
Frilansjournalist och tonårsmamma
Premium
Premium
Premium