Jenny Strömstedt
Efter en sommar av våldtäkter på festivaler, ofredande på badplatser och i skogsdungar, domar i groomingfall och de gamla vanliga övergreppen som ingen längre tänker på men som pågår hemma, mellan pojkvän och flickvän, gamla kompisar eller nyligen bekanta eftersom Sverige fortfarande har en sexualbrottslagstiftning som bygger på att du anses sexuellt tillgänglig om du inte tvingas till sex med hot eller våld eller befinner dig i en utsatt situation, så har många ilsknat till lite extra.
De gamla vanliga ur- och skurfeministerna har kavlat upp armarna, igen. Kända personer som advokat Elisabeth Massi Fritz, komikern Karin Adelsköld och artisten Zara Larsson har sprängt topplocken av ilska inför trögheten i brottsbekämpningen. Speciellt popstjärnan fick horder av upphetsade män att flytta fokus från själva kärnproblemet - övergreppen - till att det var synd om dem, killarna, när de kollektivt skuldbelades dagen efter att en flicka våldtagits i publikhavet på hennes konsert.
Trots att majoriteten av övergreppen sker av män mot kvinnor ska inte någon som inte själv svinat behöva få skit, menade männen som flera av dem läxade upp Zara Larsson med verbala påhopp - inte sällan kryddade med sexuella hot.
Vi övriga mer vardagliga jämställdhetsivrare har också ansträngt oss. Vi har så att säga "tagit diskussionen" med ett milt och pedagogiskt tonfall när en nybekant bordsgranne på sommarfesten bibbat upp sig i falsett av ungefär samma anledning som Zara Larssons hatare, och skrikit: "Det är dom, det är inte jag!", för att efter ytterligare lite rosé berätta hur två personer i kompisgänget brukar gå till prostituerade efter affärsmötena.
"Vad säger du då?", undrar den fortfarande pedagogiska och tillkämpat milda.
"Det är dom, det är inte jag!".
Landets ackumulerande jämställdhetskrafter har så att säga gjort sitt, som de har gjort i alla tider, och precis som vanligt är det oklart vilken effekt kampen har utanför kretsen av redan frälsta.
Sen kom Sven Melander.
Sven Melander är en skådespelare och tv-man som på 80-talet stod i trollkostym och drog mustiga vitsar med målad lucka i överkäken, som kom fram till att grön chartruese är bästa krökat om man tänker på pocenten och som iklädd keps och fejkskinnpaj machoskämtade om sin Lloyd på kass fejknorrbottniska.
I veckan tog Sven Melander Zara Larsson i försvar och männen i örat i ett 1'50 minuter långt filmat inlägg på sin blogg som delades över hela landet, och plötsligt är allt så enkelt. Det är som om Jesus just bestämt sig för att återvända till människorna, eller männen, för att frälsa dem, men han har en närvarande pappa och har knådat delikata småkakor i Hela kändissverige bakar.
Det är nämligen han, och alla andra Sven Melanders, som kommer att kunna förändra den sjuka synen på skulden för att vi lever i en värld där kvinnor är skräckslagna när de går på stan efter mörkrets inbrott, osäkra när de träffar okända män på krogen och rädda när de råkat klä sig i för kort kjol och tagit ett glas för mycket eftersom ansvaret vilar på dem själva, inte på männen, att försvara sina kroppar från ofrivilliga närmanden.
Men det ansvaret, säger Sven Melander på 1'50 minuter, att uppfostra sina söner till män som inte begår övergrepp, som inte har sex med en tjej som fyllesover i tältet på festivalen, som inte tror att ett tajt linne är en uppmaning att tafsa, det ansvaret vilar på kollektivet män. Och, säger Sven Melander, den som känner kollektiv skuld kan mycket väl fortsätta med det. Skulden är konsekvensen av ansvaret, inte akten.
Sven Melander är inte bara mannen som introducerade i ballongdansen i svensk tv. Han är alla män som är hederliga, fördomsfria medmänniskor med mod och som har en vilja att förändra. Det gör mig lycklig, även om ironin är stor.
Så många kvinnor gör så mycket men en man behöver bara andas ansvar så blir han en del av en revolution, vilket gör det mycket märkligt att så många män fortfarande tycker att problemet med sexuella övergrepp inte vilar på dem.
Det är inte Zara Larsson som är problemet, för att citera Sven Melander.