Gungerd Wikholm: I de melankoliska rummen växlar stämningarna

Vem är fri från melankoli? Vem känner inte skräck för att inte få sömn om natten? De här frågorna väcks i nyligen avlidna Karin Johannissons bok Melankoliska rum. Den har varit en viktig bok för mig.

Idéhistorikern och författaren Karin Johannisson dog nyss i sviterna av cancer, 72 år gammal. När jag träffade henne i Uppsala våren 2009 hade hon givit ut sina essäer ”Melankoliska rum”. Hon arbetade som professor i idéhistoria vid universitetet och hade skrivit en lång rad böcker om medicin, psykiatri och kropp, alltid i ett humanistiskt perspektiv. Hon kom att skriva två böcker till.
Den sista handlade om skapande kvinnors galenskap, Den sårade divan (2015).

Mellan utmattning och skaparlust

Jag kom till Karin Johannissons arbetsrum på universitetsområdet. Hon hade varit hos tandläkaren och hållit på att försena sig. Hon var mycket vänlig och helt tydligt passionerat intresserad av sitt ämne för boken. Melankolin var en viktig tråd i hela hennes liv och verk, har hon sagt.

Melankolin kan vara självmords-svart, depressions-grå, tomhets-vit eller stämningsblå … Men ett bestämt tema finns alltid där: brist eller förlust.

-Karin Johannisson

Jag hade streckat under och prickat för en massa i boken, som tog upp melankolin som känsla och sinnestillstånd, melankolins historia och melankolin sådan den gestaltas i sjukjournaler och skönlitteratur. Karin Johannisson undersökte också melankolin som motbild till vår tids alla krav på styrka, hälsa, kontroll och entusiasm.

Ja, varför måste vi vara så oerhört starka, friska, entusiastiska – ja, så duktiga, hela tiden? är frågan att ställa allt oftare. Och går det i längden att rusa fram och prestera med ljusets hastighet utan att det kommer något i vägen? Utan att kroppen blir sjuk, att psyket blir trött? Utan att livet blir farligt?

Karin Johannisson pekade på den konfliktfyllda relationen mellan jaget och omvärlden, hur vi glider mellan anpassning och revolt, mellan utmattning och skaparlust. Och gränserna mellan melankoli och depression glider liksom gränserna mellan manlig upphöjdhet och skamsen kvinnlighet.

Dödsångest och livsextas på Grand Palais

Att jag ville intervjua Karin Johannisson hade självfallet att göra med mitt eget intresse för melankoli. Jag hade sett den stora utställningen om melankoli i konsten, när den visades på Grand Palais i Paris år 2005. Den gjorde ett stort intryck på mig. I min dagbok hade jag sparat ett kort med en målning av Georges de la Tour från 1600-talet: en tankfull kvinna med mörkt långt hår och röd kjol sitter i lågan av ett ljus omgiven av brunt mörker. Jag tänker mig att hon är gravid, men hon är sorgsen. Hon har knäppt sina händer, de vilar på ett kranium. Och här har vi melankolins grundtema : att döden växer i allt som lever. Det gäller att komma tillrätta med dödsångest och livsextas.

Min dagbok från utställningen är full av hänvisningar till många berömda konstverk jag såg: mina storfavoriter Caspar David Friedrich med sin ruinromantik och Edward Hopper med sina vilsefarna människor på hotellrum eller nattliga barer. Ödsligheten i målningarnas frånvarokänsla är som gödsel för drömmeri och lusten att skriva eller måla själv. Och jag såg Arnold Böcklins Dödens ö från år 1883. Cypresserna, klippan, båten med roddaren, den vita skepnaden, och i fonden ett apokalyptiskt ljusrosa-orange ljus, vägen upp mellan cypresserna bara antydbar i det mörka. Den här målningen är tyst, vattnet utan vågor, nästan blankt, reflekterande.

Karin Johannisson berättade, att det var just den här utställningen som gav henne impulsen till boken om de melankoliska rummen. Hon kom aldrig i väg för att se den i verkligheten, varken till Paris eller när den visades i Berlin, men hon lät sig inspireras av den och melankolins historia.

Män sköra som glas, mjuka som smör

I sin bok skriver hon om 1600-talets lykantropi: om melankoliker som trodde de var vargar. Och hon skriver om 1700-talets glasmän, som upplever sin kropp så skör, att den kan krossas vid minsta beröring. Andra tror att de är gjorda av smör som kan smälta eller vax som kan mjukna.
På 1600-talet ser standardmelankolikerna ut så här enligt Robert Burton i boken The anatomy of melancholy :

De är retliga, gnälliga, suckande, sörjande… less på allt.

Robert Burton

När tiden nått fram till 1800-talet har melankolikern en ny upphöjd konstnärsidentitet. Karin Johannisson nämner Sören Kierkegaard, författaren och filosofen, som kräks över samtidens andliga död. Han är självuppslukad, avskärmad. Och när vi är framme vid vår egen tid råder en ny slags tomhet. Och den tomheten föder begär som måste tillfredsställas, åtminstone materiellt. För det finns det som Karin Johannisson kallade en begärsindustri.

Få vara varg, inte bara vargens brud

Historiskt sett tiger den kvinnliga melankolin, skriver Karin Johannisson i sin bok Melankoliska rum. Hon skildrar bland andra Florence Nightingale, soldaternas sjukskötare under Krimkriget på 1850-talet. Hon beskrivs som både stark, självständig, svag och melankolisk. Hon ville inte tränga bort sitt vilda jag:

Ge oss tillbaka vår smärta, smärta hellre än osynliggörande. Hellre smärta än förlamning.

Florence Nightingale

Både männen och vetenskapen har klassat kvinnor som sjuka, men också kvinnorna själva har gjort det. Omedvetet dämpar vi oss själva, går inåt i stället för utåt, agerar defensivt, inte offensivt.

Jag vill bara ställa mig och yla. Det finns inte ord för denna hunger."

Inger Edelfelt (Kamalas bok)

Handlar det här om kvinnans rätt att liksom den melankoliske mannen få vara varg? Inte bara vargens brud!
Den melankoliska, depressiva kvinnan är också stark. Tänk bara på författarna Victoria Benedictsson, Virginia Woolf och Sylvia Plath. De är klassiker, som banade väg för nya sätt att skriva, men de drevs också till att ta sina egna liv.

Både manliga och kvinnliga melankoliker tycks ha en dragning till att vara sjuka och på det sättet få uppmärksamhet. Sjukdom ger favörer är en freudiansk erfarenhet, kan vi läsa i Karin Johanssons Melankoliska rum.

Och stressen för hundra år sedan har många likheter med i dag, påpekade hon. Stegrad sensibilitet, häftiga svängningar mellan eufori och melankoli präglade en hel generation. August Strindberg var en av dem:

Jag är nervös likt en kräfta som avkastat sitt skal… Ömsar jag hud? Håller jag på att bli en modern människa?

August Strindberg

Utbrändheten bland människor i dag saknar den lidandets gloria som en Strindberg kunde rusta sig med. Dagens stress tvingar till exempel kvinnor i vårdyrken till utbrändhet och depression. Men, säger Karin Johannisson, där vi sitter i hennes arbetsrum en dag för sju år sedan: Så som världen ser ut, måste man också ha rätt att bli nedstämd. Det kan vara friskt att bli sjuk.

Och åren som har gått sedan vi satt och pratade om melankoli har väl inte förändrat världen till det bättre. Medan vi stretar på och presterar finns ingen tid för uppror. I stället pågår en anpassning till ekonomismen. Vi blir nedstämda och sover dåligt. Sömnlösheten kallade Karin Johannisson för vår tids skräck. Vi ligger och vrider oss i våra sängar, i det hon kallade ”ett skruvstäd mellan i går och i morgon.” I ett melankoliskt rum. Men känslan av uppgivenhet kan glida över i hoppfullhet innan morgonen.