Hon käftade med Gud

Dagens text är hämtad från Svenska kyrkans blogg ”Tankar inför helgen” av Charlotte Fryklund.

Min vän går rakt emot oss, som en lejoninna på jakt, som en här i strid, som ett skepp i storm.

Jag visste att hon skulle komma hit, idag, hit, där han är. Över alla hinder, runt alla hörn, trots alla omständigheter. Allting är fel, nämligen. Hon är på fel plats, bland fel människor, av fel kön, fel tro och fel samhällsklass. Jag visste också att fast hon tagit sig den långa svåra vägen hit, så räcker det inte. Hon är här, men hon är inte framme. Hon inte skulle nå mannen hon bestämt sig för att besvära, ofreda, antasta.

Sedan vi var små flickor har hon stångat sin panna blodig mot alla hinder som världen erbjuder. Förvånansvärt få har motstått hennes råa kraft och hennes oväntade styrka. Men han skulle kunna, hans vilja är ännu starkare. Om hon ens tog sig fram till honom, folkhavet runt honom var enormt.

Få har kunnat stå emot henne, men få har välkomnat henne. Hon har inte många vänner. Det är nog mest bara jag (Elisabet. Jag är inte så viktig i den här historien). Nu sedan hennes mamma dog och hennes man försvann var det bara dottern hon hade kvar. Elisabet heter hon med. Hon är sjuk. Ingen vet någon bot. Alla skakar på huvudet och vänder sig bort. Och att skaka på huvudet och vända sig bort från min vän kräver mod. Det vågar man inte om det finns någon annan utväg.

Dottern Elisabet, som fått min vän (som rivit ner murar och hoppat över gränser hela livet) att tiodubbla sin stridslystenhet. När modersinstinkt läggs till lejonkraft, går ingen säker. Sällan har en dotter varit så väl omhändertagen – och sällan har det gjort så lite skillnad. För Elisabet kommer att dö utan det under hennes mor är här för att kräva.

Min vän röjer en väg som en jordbävning gör. Ansiktet som en mask. Musklerna spända. Människosamlingen framför honom delar sig som Röda havet inför Moses. Och så är hon framme. Hon gjorde det. Med ren och skär envishet och en total brist på omtanke om andras behov står hon inför honom.

Mannen som några kallar Gud, som påstås kunna göra under, som tillhör ett annat folk, en annan tro. Varför kom hon till honom? Ingen vet.

Nu står hon där och – ja, det enda ord jag kan hitta för att beskriva deras samtal är ”käftar”. Hon står där och käftar med honom. Han börjar avspisande men – ler han? Jag hör inte vad de säger men försöker tränga mig närmare. Ja, han ler. Och nu ler hon också. De käftar fortfarande. Hon käftar med honom som de kallar för Guds son, och hon ler. Och han ler. Och han lyfter sin hand. Till välsignelse.

Hon bryter sig genom folkhavets vågor på väg mot mig, ensam men ett segertåg. Hon ler – den segrande moderskärlekens himmelska leende – och brottsstycken av helig text far igenom min hjärna:

”Då brottades en man med honom tills dagen grydde… ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.” ”Du har kämpat mot Gud och människor och segrat.” Hon, som inte liknar någon annan jag träffat, liknar Jakob, Jakob som kämpade med Gud och vann.

Hon, för vilken hela livet är en kamp, kämpade med Gud och vann. Vann en teologisk debatt. Vann liv åt sin dotter och sig själv. Och jag ska för alltid bära med mig i hjärtat när jag såg Jesus från Nasaret le mot min vän. Det var ett leende av stolthet, en fars leende mot ett barn som törs argumentera för sin sak, men det var något mer också. Leendet hos den som känner igen kampen i en annan människa och gläds åt att kunna stötta hennes kämpande, gläds åt att kunna möta henne på hennes nivå. Leendet från en Gud som ville bli som vi för att älska oss som vi är.

_____________